Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare (forts.) af N. von Dardel. 2O. Friherre Gustaf Mauritz Armfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händerna, och det blef dem sålunda icke svårt
att hos konungen och hans rådgifvare göra honom
misstänkt för gustavianska och kontrarevolutionära
stämplingar. Deras bemödanden kröntes snart med
fullständig framgång. I början af september 1809
blef Armfelt skild från sitt befäl. I sin lifliga
förtrytelse begärde han nu afsked jämväl från sina
öfriga befattningar men förmåddes dock af den gamle
konungen att ännu någon tid kvarstå i desamma. Men den
förföljelse, för hvilken han sålunda fallit offer,
bidrog helt naturligt att ytterligare vidga klyftan
emellan honom och hans vedersakare, att allt närmare
förbinda honom med det gustavianska partiet och att
sålunda än mer blottställa honom för de nu maktägandes
ovilja och förföljelser.
Emellertid hade prinsen af Augustenburg blifvit
korad till svensk tronföljare. Då denna furste var
ogift, trodde sig gustavianerna ännu icke behöfva
uppgifva alla sina förhoppningar. Det syntes dem
icke osannolikt, att han skulle kunna förmås att
genom adoption af den unge prins Gustaf åt det gamla
konungahuset bevara Sveriges krona. Armfelt gjorde sig
särskildt till tolk för denna förväntan och tillsände
den nyvalde kronprinsen en anonym skrifvelse,
i hvilken han varmt besvor honom att genom ett
dylikt steg »för sekler befästa Sveriges sällhet och
lugn». Carl Augusts kort därpå timade död afklippte
plötsligt alla planer i denna riktning. Valet af en af
revolutionens söner, en af den förhatlige Napoleons
marskalkar till hans efterträdare kunde ej annat än
djupt uppröra Armfelts legitimistiska känslor, och han
skyndade att ånyo begära sitt entledigande ur Sveriges
tjänst, hvilket äfven den 11 oktober 1810 beviljades.
Det var nu Armfelts mening att blifva finsk
undersåte. Endast som sådan kunde han också
fortfarande besitta det i Finland belägna, efter
faderns död honom tillfallna fideikommisset Åminne,
och förhållandena i Sverige syntes honom numera
outhärdliga. Han ingaf alltså till ryske kejsaren en
ansökan i sagda syfte, hvilken på det mest smickrande
sätt bifölls. Öfverflyttningen till Finland uppsköts
likväl till våren 1811. Under vintern förblef Armfelt
i Sverige. Han erhöll sålunda tillfälle att göra
bekantskap med kronprins Carl Johan, hvilken från
första stund helt och hållet intog honom och som
själf gärna synes hafva underhållit sig med den
spirituelle gustavianen, ja fattat ett visst tycke
för honom. Fruktan för Armfelts växande ynnest,
som syntes kunna innebära en fara för 1809 års verk,
dref nu dettas upphofsmän att med all makt söka blifva
honom kvitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
