Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En förlorad sigillstamp, af K. K:son Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sigillstamp år 1658 eller sedan hans fader och dennes
efterkommande blifvit friherrar med annat vapen. År
1662 börjar han under sina ämbetsskrifvelser och
enskilda bref använda ett sigill med sitt eget
vapen. Efter hans död begagnar hans änka åren 1676
och 1677 Abraham Erikssons sigillstamp, hvilken
efter hennes död kom i sonen Karl Gustafs ägo, ty
denne nyttjar den under bref, skrifna åren 1695 och
1697 från Greifswald och Wollin, där han var i tjänst
vid general Bielkes regemente. I ett bref från Karl
Gustaf af år 1692 den 8. mars omtalas en Kaulbars,
och 1693 den 1. september använder en von Kaulbars
sigillstampen. Dennes bref är skrifvet från Namur
till svenska residenten Palmqvist i Frankrike,
von Kaulbars hade antagligen till låns bekommit
sigillstampen, ty Karl Gustaf Leijonhufvud använde den
som ofvan nämnts flera år efteråt. Vid Karl Gustafs
död den 9. september 1710 i Bender fanns den troligen
bland hans kvarlåtenskap, och om denna ej hemsändes
till hans änka i Sverige, hölls antagligen auktion
därpå, som ofta var fallet med i utlandet fallne
krigares tillhörigheter. Möjligen kan då någon af
hans krigskamrater bland de tappre karolinerna kommit
öfver sigillstampen, som på så sätt kanske letat sig
hem till Sverige igen. Men hvart den tagit vägen under
århundradens lopp är ej lätt att säga. Af intresse
skulle vara om upplysning kunde vinnas angående dess
vidare öden.
Karl K:son Leijonhufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
