Personhistorisk tidskrift / Sjunde årgången 1905 / Våra grafstenar, ett till förintelse dömdt personhistoriskt material, af Sune Ambrosiani (1899-1908) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Våra grafstenar.

Ett till förintelse dömdt personhistoriskt material.

Af Sune Ambrosiani.

Hvem har väl icke någon gång känt det svida i hjärtat, när man nödgats på den smala midtgången i någon kyrka beträda de ofta väl utförda grafminnena öfver några af ortens mera bekanta män? Från hufvudingången kan man ofta följa en nött fördjupning hela vägen framåt, som visar den mest begagnade stråten öfver fädrens grafhällar.

I andra kyrkor har man en gång beslutit sig för att borttaga de talrika ohygieniska resterna efter århundradens begrafningar under golfvet. Med dessa hafva de allra flesta stenarna fått göra sällskap ut på kyrkogården, där de vanligen snarare fått det sämre än när de tjänstgjort som golfstenar. De hafva efter omflyttningen användts till olika ändamål. Omstående figur visar sålunda en belägenhet, som tyvärr alldeles icke är någon sällsynthet. Stundom lades de, såsom t. ex. flerestädes på Gottland, längs murfoten, just där allt öfvervatten från taken måste träffa marken. Det kan för sådana stenar egentligen endast blifva en tidsfråga, när inskrifterna såväl som bildframställningarna eller till äfventyrs inläggningarna utplånats eller fyllts. När det på växtkraftiga orter så småningom inträder öfvervallning, skulle ju detta nästan kunna betraktas som en välgärning, för så vidt den icke komme för sent, och därmed också kunskapen om stenens plats vore borta.

I vissa trakter, där somliga starka vindar äro förhärskande, medförande stoft och orenlighet, kan man vanligen iakttaga, hurusom stenar, resta ute på kyrkogårdarna med den ristade sidan utsatt för åverkan, helt enkelt förvittra eller inskrifterna utplånas. Exempel på något dylikt gifva åtskilliga grafstenar i sandstensområdet på Gottland, ty sandstenen är ofta mera ömtålig för vinden än annan sten.

På samma ö, där man, trots den rika materialtillgången på förut ej arbetad sten, haft för vana att lägga de »sämre» stenarna

118

som tröskelstenar i portalerna eller af dem gjort gångbanor längs kyrkans väggar, har man i vissa fall sökt bevara de grafstenar, som förefallit ur någon synpunkt anmärkningsvärda, genom att resa dem mot kyrkogårdsmuren eller mot kyrkans ytterväggar, med den huggna sidan vänd inåt muren; så t. ex. vid Sjonhems kyrka. Otvifvelaktigt konserveras stenarna på detta sätt. Men är man ej ett större sällskap, utrustadt med kraftiga armar, så blir det -- för turister eller forskare -- en alltför stor utgift att få taga i betraktande de vanligen mycket tunga stenarnas inskrifter och bilder.

[Här saknas den bild vilken du kan se på faksimilsidan /red.anm.]
Grafstenar utanför en portal, Eke kyrka, Gottland.

Ofta få de utvräkta stenarna icke ens stanna på kyrkogården, Den, som behöfver ett stycke sten, tager dessa grafstenar efter eget godtycke, och detta sker äfven i trakter, där det ej finnes någon brist på andra, ej förut som grafstenar använda hällar. Redan de första kyrkobyggarne ha på många håll i den under byggnad varande kyrkan satt in runstenar med kristna emblemer, och alltintill våra dagar har man gått till väga på ett likartadt pietetslöst sätt. En landshöfding på Gottland använde i 18:de

119

århundradet Roma berömda klosters grafvårdar till bottenfyllning i en väg! Exemplen i smått som stort kunna mångfaldigas och utan svårighet hämtas från hvilket landskap som helst.

Om man nu vill låta dessa grafstenar komma till nytta för forskningen, är det hufvudsakligen tre synpunkter, som måste göra sig gällande i fråga om dem liksom i fråga om hvilka som helst andra minnesmärken, nämligen att de konserveras, att de utan särskilda svårigheter hållas tillgängliga och att de få ett sådant läge, att de kunna afbildas med mekaniska hjälpmedel, t. ex. fotografering. För sistnämnda syfte äro de efter flyttning resta stenarna naturligtvis mindre svåråtkomliga än de efter flyttning utlagda eller de, som ligga i kyrkornas golf, ty det fordras i allmänhet en speciell utrustning för att få en god afbildning, d. v. s. parallelfotografi, af en liggande sten, och med en dylik specialutrustning är man i vanliga fall sällan försedd.

Naturligtvis har vid tillfällen, då en intresserad person haft med en kyrkoreparation att göra, mycket särdeles aktningsvärdt arbete nedlagts på grafstenarnas och grafvårdarnas bevarande inom kyrkan, men på huru många orter ser det icke ut, som om detta oersättliga, dyrbara personhistoriska material skulle komma att bli endast en saga för nästa eller kanske därpå följande generation! Grafstenarna äro dock ett för personhistorien särskildt viktigt och oersättligt material, ty de innehålla ofta dokument om den hädangångne, hvilka endast under de senare århundradena kunna kompletteras eller bekräftas genom urkundsmaterial af annat och lika trovärdigt slag. Om deras stora betydelse för andra studier, t. ex. heraldiska, epigrafiska och kostymhistoriska, kan här endast antydningsvis erinras.

Det är naturligtvis icke meningen påstå, att man skulle ha försummat att ägna en tanke på tillvaron af detta material. Nej tvärtom, både vid populära verks illustrerande och för vissa vetenskapliga studier ha hela grupper af graf- och minnesstenar studerats och afbildats eller deras inskrifter upptecknats. Särskildt torde i detta fall som på så många andra områden här i landet språkmannen ha insett betydelsen af detta material, därför att stenarna tidigare än andra till eftervärlden komna minnesmärken lämna bidrag till kunskapen om svenska språkets äldre byggnad och utveckling. En del stenar, särskildt betydande på grund af sina bildframställningar, äro vid flera tillfällen behandlade, och den flitige samlaren professor G. Lindström har gjort en första början till en corpus af sin fäderneö Gottlands medeltida inskrifter med latinska bokstäfver

120

och med minuskler. Men hvem har tänkt på stenarna från och med renässansen? I Sverige torde det ej finnas någon offentlig myndighet, som tagit dem under sitt särskilda hägn; lika litet har veterligen någon enskild samlare satt in sin energi på deras beskrifvande och afbildande, och likväl -- i huru hög grad medför ej hvarje dag, som går, en minskning af detta obearbetade för att ej säga okända historiska material.

Äfven om så lyckligt skulle vara förhållandet, att en monumental samling inskrifter från och bilder af grafstenarna verkligen förelåge, vore det därför berättigadt, att en forskare i den gångna svenska odlingens utveckling utan protester och med jämnmod konstaterade, att monument efter monument förfores? Samlar icke och vårdar icke arkivmannen hvarje Gustaf Vasas bref, äfven om han har sig bekant, att det återfinnes i denne konungs registratur? Tar någonsin en generation på sitt ansvar, att den, trots de utvecklade afbildningsmetoder, som kunna stå till förfogande, gjort ett i hvarje detalj afslutadt vetenskapligt arbete, som onödiggör originalmaterialets bevarande? Så förmäten vågar nog ingen vara!

I Sverige föreligger emellertid hvarken någon publikation eller en omfattande primärsamling af inskrifterna lika litet som af bildframställningarna å grafminnesmärkena. Samtidigt bli dock grafstenarna på de flesta ställen alltmer skadade, deras inskrifter allt otydligare, allt svårare att tolka, de prunkande snideriarbetena alltmer nötta och förvittrade. Bör det här i landet få ske på dylikt vis med detta oersättliga, dyrbara personhistoriska material?

Hvilka måste då önskemålen blifva i fråga om särskildt grafstenarnas konservering, deras inskrifters och bilders bevarande åt eftervärlden?

Svaret skulle kanske kunna sammanfattas i -- en effektiv konservering, men att realisera denna i vårt vidsträckta land är en betydande penning- och personfråga. Visserligen äro numera de flesta kyrkornas golf upptagna och stenarna i dem således flyttade och nedlagda på annat ställe, än där grafplatsen förut var belägen. Den enskilda äganderätten till stenarna har också vanligen upphört, ty någon ägare gör icke anspråk på dem, men i gamla bygder har det dock inträffat, att rungrafstenar, daterade på 1400-talet, fortfarande ligga på en viss bys graf i stora gången och således ej utan samhällets medgifvande kunna rubbas.

Men bortsedt från dylika omständigheter, som kunna verka hämmande och möjligen med arbete öfvervinnas, är det dock ett

121

jättearbete att genomföra att få flyttade alla dessa grafstenar till en för nötning och vittring skyddad plats, där de dessutom ha sådant utrymme, att de kunna ses och fotograferas. Särskildt viktigt måste detta bli i de orter med gammal kultur, där en stenhuggarkonst rentaf under generationer florerat; man kan nämligen knappt låta sig nöja med att -- som det lär ha händt i en skånsk stad -- hvarftals gräfva ned grafstenarna i jorden, ehuru ett dylikt förfaringssätt otvifvelaktigt måste anses konservera dessa grafstenar väl. Hvad skulle icke behöfva göras t. ex. i Linköpings domkyrka, där golfvet är fylldt med grafstenar, flera för öfrigt från en tid, 1500-talets senare hälft, som eljest är svagt representerad genom dylika dokument i den svenska odlingens historia.

[Här saknas den bild vilken du kan se på faksimilsidan /red.anm.]
Grafstenar nedom Klinten på S. Marias kyrkogård, Visby.

Ofvanstående bild visar en annan samling grafstenar i den mest olyckliga belägenhet. De stå på Visby domkyrkogård, resta mot klinten, utsatta ej blott för regnet utan ock för allt vatten, som silar ned från det skrofliga, spruckna berget. Dessa

122

hundraden äro likväl endast en del af hvad som finnes att skydda i olika delar af denna Nordens kanske mest minnesrika stad. Ej blott i de gamla ruinerna, utan ock på enskilda gårdar träffar man på sådana, ofta äfven konst- och kulturhistoriskt märkliga grafstenar. Nästan med vemod ser man nya blottas på de ställen, där gräfningar pågå, ty hvarför skall man egentligen taga fram stenarna från en plats, där de varit skyddade, då ett så dåligt öde väntar dem inom en mansålder?

Å platser sådana som Linköping och Visby borde så fort som möjligt uppföras för ändamålet afsedda, praktiskt inrättade byggningar. I Visby skulle man kanske vilja tänka på att restaurera någon af ruinerna till denna uppgift. Så har som bekant flerestädes försökts, t. ex. i S. Bavoklostret i Gent med ett lyckligt resultat. I detta klosters refektorium, som man gjort till grafstensmuseum, fyllas de rättmätiga krafven såväl på konservering som på möjlighet att få beskåda och afbilda de enskilda stenarna. Någon af ruinerna i Visby torde emellertid ej vara lämplig att tagas i anspråk; dels äro de i allmänhet mycket för små, dels lämna deras väggar så viktiga bidrag till studiet af en ofta invecklad byggnadshistoria, att man ej skäligen bör sätta i fråga deras öfvertäckande.

Hur man bör förfara med landsbygdens många stenar kan man ej ge ett allmänt recept för. Det beror på god kännedom om lokala omständigheter, om det i vissa fall är förmånligast att söka skydda dem genom anordningar vid de enskilda kyrkorna eller i andra fall på en gemensam plats för ett större område.

Detta är gifvetvis ett omfattande och tidsödande arbete. Innan man kan hoppas att få gå mot detta mål, som är det enda riktiga och effektiva, så måste ett preliminärarbete göras, som icke blott är att betrakta som ett led utan ock som en själfständig uppgift med sitt eget betydande värde, nämligen att planmässigt genomföra afbildandet och beskrifningen af grafmonumenten landskap efter landskap, kyrka efter kyrka. Detta är också ett omfattande arbete, men med hjälp af nödiga arbetskrafter torde det inom öfverskådlig tid kunna verkställas. Det måste blifva det nödvändiga förarbetet, ty sedan man på detta sätt fått en öfverskådlig kännedom om hvad som finnes i landet, blir det egentligen först tänkbart att i detalj planera för grafstenarnas effektiva konservering.

Skulle icke initiativet till ett dylikt arbete kunna tagas af en förening, som gjort svensk personhistoria till sitt speciella syfte?