Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare, af N. von Dardel. 21. Grefve Johan Kristoffer von Düring (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manligen värjde det af öfvermäktiga fiender hårdt
beträngda Stralsund. Särskildt utmärkte han sig
nu vid ett tillfälle i så hög grad, att Carl XII,
som varit åsyna vittne till hans bedrifter, samma
dag utnämnde den 20- eller 21-årige ynglingen till
öfverste. Enligt en flerstädes anförd uppgift skulle
han sedan varit konungens följeslagare på dennes
vådliga öfverfärd till Sverige. Själf uppgifver han
emellertid i sin ofvannämnda tjänsteförteckning,
att han vid stadens kapitulation 1715 »blef fången
under konungen af Danmark», samt att han efter att
följande år hafva erhållit Carl XII:s »befallning
att söka tillfälle komma häröfver», så efterlefde
densamma, att han i januari 1717 inställde sig
i Lund inför monarken, som i augusti samma år
utnämnde honom till öfverste för det s. k. Tyska
dragonregementet. I spetsen för detsamma deltog
han sedan i det norska fälttåget och Fredrikshalds
belägring. Efter hjältekonungens fall blef han med
sin trupp förlagd till Småland. Härifrån kallades
han plötsligt 1719 genom ilbud till det af den ryska
flottan hotade Norrköpings undsättning. I största
hast samlade han sin skara, som vid denna tid endast
räknade 157 man, och förenade sig med den styrka,
som blifvit uppbådad till stadens försvar men som
trots förstärkningen var alltför ringa att förmå
förhindra fiendens förödande framfart. Två år senare
blef hans regemente upplöst och han nödgades nu hålla
till godo med öfverstelöjnantsindelningen vid Norra
Skånska kavalleriet. 1727 befordrades han till chef
för samma regemente och 1730 till generalmajor.
1719 hade han dessutom erhållit naturalisation som
svensk adelsman och samma år jämväl upphöjts till
friherre. Härmed var den till makt och ära nu i
främsta rummet ledande parlamentariska banan för honom
öppnad, och han dröjde icke att begagna sig af sagda
förmån. Från denna tid synes han sålunda flitigt
hafva bevistat samtliga riksmöten och äfven snart
nog erhållit plats i åtskilliga deputationer, om han
också icke till en början tagit någon lifligare del
i striderna på riddarhuset. Fäderneärfda sympatier,
måhända också andra orsaker, torde hafva fört honom
till det holsteinska partiet och härmed jämväl till
oppositionen mot konung Fredrik. Denne herre lärer
äfven vid nu ifrågavarande tid hafva betraktat
Düring med ett visst misstroende och i bref till
sina anhängare uppmanat dessa att taga sig väl
till vara för den »trofaste karolinen». Någon mera
bemärkt ställning tyckes emellertid icke Düring under
frihetstidens tidigare skede hafva uppnått. Men när
efter de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
