Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare, af N. von Dardel. 21. Grefve Johan Kristoffer von Düring (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sekreta utskottet, förstärkt med 25 bönder, och så
stark var här den allmänna meningens påtryckning,
att kriget af dem blef enhälligt beslutadt. Endast
prästeståndets deputerade uppställde vissa
förbehåll för sitt bifall, hvilka likväl sedan föga
iakttogos. Med dem förenade sig äfven några af adeln,
däribland Düring.
De stolta segerförhoppningar, under hvilkas förledande
inflytande man sålunda i lättsinnig sorglöshet och
naiv själföfverskattning skyndat till strid mot den
ryska kolossen, blefvo ingalunda förverkligade. De
utmynnade endast i nesa och nederlag. Regeringen
fann sig också snart nödsakad att hemkalla den
sitt höga värf så föga vuxne öfverbefälhafvaren
C. E. Lewenhaupt samt att se sig om efter en lämplig
efterträdare. Bland de framstående krigare, åt hvilka
högsta ledningen af krigsmakten nu erbjöds, var äfven
den 1740 till generallöjtnant befordrade Düring. Men
han som de andra afböjde ett uppdrag, som icke syntes
lämna utsikt till skördande af några lagrar ej heller
att något af verkligt gagn för fosterlandet uträtta.
Krigets snöpliga utgång hade emellertid öfverallt
i landet alstrat en stark förbittring mot de män,
som genom sina obetänkta rådslag, sitt missriktade
patriotiska nit och sin eländiga ledning bragt olycka
och vanära öfver gamla Sverige. Under trycket af
denna häftiga reaktion återvunno mössorna för en
kort tid det herravälde, som genom krigspolitikens
seger glidit dem ur händerna, och vid den riksdag,
som 1742 sammankallades, besatte de det mäktiga
sekreta utskottet till största delen med sina
anhängare. Düring, som nu räknades till partiets
ledande män, blef också helt naturligt där en af de
mest betydande medlemmarne. Han begynte äfven nu taga
en vida verksammare del i riksdagsdebatterna och förde
med styrka och liflighet sitt partis talan i de ofta
förekommande sammandrabbningarna på riksdagshuset. Med
stränghet yrkade han jämväl på räfst med de talrika
å motståndarnes sida såväl före som under kriget
begångna felstegen och framställde sålunda redan vid
sekreta utskottets första sammanträde den fordran,
att de från hären hemkallade generalerna Lewenhaupt
och Buddenbrock omedelbart efter hemkomsten skulle
häktas. Men i denna sin straffande nitälskan förblef
han dock alltid mån om ett noggrant iakttagande
af lagens föreskrifter, och han protesterade också
energiskt fastän förgäfves mot att Buddenbrock, som
ej i likhet med sin olycksbroder begärt att blifva
ställd inför en särskild af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
