Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholms öfverståthållare, af N. von Dardel. 21. Grefve Johan Kristoffer von Düring (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Rysslands och Englands guld sökt förhindra sitt
partis nederlag. Detta blef nu rent af förkrossande,
mösspartiet hade i själfva verket för en tid upphört
att existera.
Vid samma riksdag tog Düring äfven en liflig del i en
annan strid, som af mindre afgörande betydelse för det
allmänna dock synes i hög grad hafva berört hans egna
intressen. Densamma gällde nämligen den nu väckta
frågan om inrättande af ett brännvinsregale till
förbättrande af statens inkomster. Düring, som var
ägare till en af Gustaf II Adolf privilegierad krog,
uppträdde med mycken häftighet häremot, vädjande
i ett vältaligt anförande ej blott till de adliga
privilegierna och frihetskänslan utan jämväl till
fosterlandets stora minnen. Hans oratoriska förmåga
till trots biföllo dock hans ståndsbröder förslaget,
ehuru detsamma genom prästernas och böndernas motstånd
fick förfalla.
Under de närmast följande åren synes Düring
missmodig hafva dragit sig undan det politiska
lifvets stormar. Af konung Fredrik, med hvilken
han sedan länge torde blifvit försonad, blef
han vid serafimerordens instiftande 1748 utsedd
till en af de första innehafvarne af denna höga
utmärkelse. Men då konungen äfven ville hugna
honom med fältmarskalksvärdigheten, opponerade sig
hattrådet så bestämdt mot sin gamle motståndares
upphöjelse, att planen öfvergafs. Det förmäles,
att Düring tagit sig denna motgång och sina mäktiga
fienders sålunda ådagalagda ovilja så nära, att han
varit betänkt att för alltid lämna Sverige, samt att
ryska kejsarinnan för sådan händelse tillbjudit honom
en fristad i sitt rike. Han lyckades dock bemästra
denna sin misstämning och förblef i landet. 1751
erhöll han också sin belöning,, då han af den
nye konungen Adolf Fredrik upphöjdes till både
fältmarskalk och grefve.
Tronskiftet hade i nationen åter väckt till lif
en känsla af konungskhet, en frukt på en gång af
nytända förhoppningar och af ett på många håll starkt
missnöje med det nuvarande partiherraväldet. Kring
det unga konungaparet uppväxte också på grund häraf
inom kort ett nytt politiskt parti, bestående af
både hattar och mössor och förenadt af gemensam
sträfvan att utvidga den af regeringsformen inom
väl snäfva gränser inskränkta konungamakten. Till
detta s. k. hofparti slöt sig äfven Düring, och han
deltog nu också med lif och lust i partiets angrepp
på hattregeringen vid 1751 års riksdag. Hattarne,
som nu stredo för frihetens heliga sak, behöllo dock
segern. Hofvets vänner förlorade emellertid ej modet
utan rustade sig till nya strider, och Düring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
