Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år, när blodet sjuder i ådrorna på en. Dotterns
utvalde inbillar hon lienne vara hennes
tillkommande mördare, emot hvilken denna skall
möjligast skyddas — lär henne begråta och beklaga
»det arma offerlammet» när de unga tu äro
inom hörhåll — och äro försvunna ur hennes
synkrets for ett par minuter, så pinar hon den
arma modern med de mest upprörande
fantasibilder, tills hon inte håller ut längre utan
smyger sig tyst efter de båda älskande och frågar
henne: »är du ännu min söta dotter?» — i en
för honom möjligast sårande ton; — eller rusar
öfver dem med stor uppståndelse, när de minst
ana det, får hysteriska anfall, rasar, gråter,
skriker åt honom att gå sin väg, att han är en
himmelens straffdom för att hon varit nog
ogud-aktig att låta dem få förlofva sig, och det allt,
utan att de gjort det allra ringaste ondt. Och
förlorar då den arme fastmannen tålamodet, så
får hon i lämplig tid ett vanmaktsanfall och
undandrar sig dymedels alla repressalier.
Har den gemena liäxan fått en stackars,
moder till det — bara en gång, så liar hon
nästan vunnet spel. — Ty sedan liandlar
hennes offer af sig själf och utan vidare
påstötningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
