Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Allt i alla Kristus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mått. Man tänker: Gud har ju lofwat höra bön; och detta,
som jag nu beder om, det måste då nödwändigt wara hans
egen wilja; han kan ju icke wilja, att jag skall wara så swag
och syndfull, ja, "ligga som en slaf under djefwulen"! När
han nu icke hör mig, så ser jag ju, att han har helt öfwergifwit
mig o. s. w. Då är det snart gjordt, att man faller på
någon galenskap (Ps. 85: 9), att man förnekar Herren eller
förtwiflar.
12. O, då wore det godt att wäl minnas, huru Herren
förer de sina underligen, huru t. ex. Paulus tre gånger bad
Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till swar:
"Låt dig nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de swaga"
— samt hwilken lärdom, hwilket beslut apostelen häraf tog,
nemligen: "Derföre will jag allrahelst berömma af min swaghet, på
det, märk, på det Kristi kraft skall bo i mig — ty när jag swag
är, så är jag stark" (2 Cor. 12). Märk, när jag swag är, så
är jag stark. Det är hemligheten af en kristens starkhet! Som
wille apostelen säga: Det enda hindret för min starkhet är, att
jag är för mycket stark i mig sjelf; ju mer swagheten i mig sjelf
blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan
Gud göra med mig, hwad han will. — Och hwarföre Gud
skickade denna satans ängel på apostelen, säger han i v. 7: "På
det jag mig af de stora uppenbarelser icke förhäfwa skulle", som
wisar, att Gud brukar detta sätt, denna wäg till wårt
förödmjukande. — I samma epistels 1:sta kap. berättar apostelen
om en lika hård nöd och säger: "Wi äro förtungade öfwermåttan
och öfwer makten, så att wi ock twiflade om lifwet, och
satte oss så före, att wi skulle wisserligen dö; det skedde
fördenskull, att wi ingen tröst skola sätta på oss sjelfwa, utan på
Gud, som uppwäcker de döda — hwilken oss af slik död friat
hafwer och ännu dagligen friar." På detta sätt måste dock Gud
få blifwa wårt enda hopp, så att wi icke hafwa något annat
att trösta oss wid, än honom, som kan uppwäcka de döda. O,
då tyckes menniskan wara mycket ömklig, när hon har bara Gud
att hoppas på. Gud är ingenting att hoppas uppå, tycker hon!
Sådana djur äro wi; derföre behöfwa wi wäl denna öfning,
om någonsin den rätta tron och starkheten skall werkas i oss. Så
står det ock om Abraham, när han gick att offra Isaac, att
han "trodde Gud, hwilken de döda gör lefwande och kallar de
ting, som icke äro, likasom de wore. Och han trodde på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
