Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. Kristus förlorad och likwäl icke förlorad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
12. Märk nu: om det här skall blifwa lif eller död, om
Kristus här är werkligt och ewigt förlorad, eller endast till en
tid, den frågan beror egentligen af en enda omständighet,
nemligen den, huruwida det är werkliga förhållandet, hwad här
uttryckes i de orden: "Guds ord ger mig ingen håg till att tro".
Ty först weta wi, att i alla händelser, fallen eller icke fallen,
den första eller den hundrade gången, beror wår salighet derpå,
att wi annamma den, annamma Kristus; ty "allt är redo"; "den
Sonen hafwer, han hafwer lifwet"; och för det andra, "att ingen
kan komma till Jesus, utan att Fadren drager honom" (Joh. 6:44),
ingen åstundar tro på honom, utan att Anden werkar det;
att t.ex. en, som gjort synd mot den helige Ande, eller eljest
såsom Farao är lemnad i wrångt sinne till förstockelse, en
sådan, om han ock bäfwar för helwetet, har likwäl ingen "håg till
att tro", han åstundar icke Andens nåd till tro och omwändelse;
all erfarenhet intygar detsamma, som dessa Kristi ord: "Ingen
kan komma till mig, utan att Fadren drager honom." Derföre,
om det är werkliga förhållandet med en förtwiflad menniska, att
hon af ordet aldrig får ens håg att kunna tro, att wara ett
omwändt Guds barn, utan hon med afwighet mot Herren föraktar
hans nåd, will icke hafwa densamma, då är det ett hemskt tecken
till ett Kains, ett Jude Iskarioths hjerta, som, bortgående ifrån
Gud, icke kan hjelpas. Men märk: det är icke afgjordt, att detta
här war händelsen; den anfäktades klagan deröfwer wittnar just
om motsatsen. Det händer nemligen mycket ofta, att ett
anfäktadt hjerta, från hwilket Anden icke är wiken, sjelf icke märker
eller förstår sin längtan efter Herren, utan denna upptäckes först
då, när redan någon tröst börjat infinna sig; ty då märker man,
att denna lifwar och gläder, hwilket bewisar, att det likwäl legat
en gnista af längtan qwar, ehuru fördold. Thomas slog ock ifrån
sig allt wittnesbörd om Kristus och tycktes icke ens wilja tro,
utan tycktes wara en motståndare; men när han war bragt till
öfwertygelse, att hans Herre icke war förlorad, då utbrast han:
O, min herre och min Gud! Då märktes det, hwilket hjerta han
under allt twifwel burit för Frälsaren, märktes, att i djupet hade
ännu grott en innerlig, fastän hemlig längtan efter honom.
Det är härom, som Luther i en predikan på Annandag Påsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
