Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Huru en trogen själ affaller och blifwer andligen död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro många, man kan icke så noga uppgifwa dem alla; skådom
dock här några de allmännaste. Herren ware oss när!
5. En wäg, på hwilken många saliga Guds barn förlorat
lifwet, är: den andliga lättjan - bortläggandet af wapnen,
försumlighet i nådamedlens bruk, samt i trons och goda gerningars
öfwande. I början af nådawägen war det så kärt att få
umgås med ordet, läsa, höra, tala, skrifwa om Kristus, om tron,
om nåden, om kärlek och goda gerningar, samt att i bönen tala
med sin Gud och wid nattwardsbordet bespisas af honom, då
woro ock alla dessa stycken lifliga och dyrbara för hjertat, och
hela wäsendet war kristligt; men efter något år blef detta allt
mindre angeläget, då kommo tilläfwentyrs nya göromål och
hinder; djefwulen gjorde dessa mycket wigtiga och ingaf själen
dessutom, att hon ju wisste, hwad hon behöfde weta, kunde nu
någon tid lefwa af minnet och hoppas, att Gud skulle uppehålla
lifwet. Kan han nu blott föra själen ifrån ordet, så kan han
sedan föra henne, hwart han will, ingifwa henne hwad som helst.
Detta är en wäg till allehanda afwägar, sjukligheter och fall.
Snart ser själen icke flera synder hos sig, än dem förnuftet
straffar; snart tror hon icke mer om nåden, än hwad hon anser sig
wärd att få tro; men då syndakänslan utdör, så har hon nog
tröst ändå. Och så står hon snart åter blott i ett naturtillstånd.
6. Men till den andliga lättjan hör också att försumma
ordets efterlefnad och att icke gifwa akt på Andens röst.I
början wille själen göra allt, hwad Herren oss befallt hafwer,
war uppmärksam på alla kristliga pligter. Wisst icke kunde hon
fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och sträfwan derefter
och höll hwarje brist deruti såsom en synd, den hon inför Gud
beklagade, bedjande om förlåtelse derför, samt om nåd och kraft
till bättring. Nu deremot börjar hon föresätta sig sjelf ett wisst
mått, huru mycket hon kan och skall göra; och allt det öfriga
lemnar hon alldeles, sträfwar icke derefter, tänker icke derpå. Och
när hon sålunda icke far efter mer, än hwad hon redan gör,
blifwer deraf en naturlig följd, att hon icke får någon brist att
ångra, att hon snart är så god, som hon will. All sjelfbelåtenhet
kommer nemligen blott af lättja och utaf förgätande af Guds
helighet, Guds buds andliga kraf. Och när nu människan är
nöjd med sig, icke mer känner skuld och brist, hwad är då tron
och hela det andliga lifwet? Hwad är då Kristus för henne?
En drömbild, eller wäl en heliggörare, men icke en förswarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
