Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5. Huru en trogen själ affaller och blifwer andligen död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när Fadren (1 Joh. 2: 1); en konung, hwilken man skall bekänna,
hylla och hedra, men hwilken i sanning i hjertats djup icke är så
wigtig, kär och oumbärlig, som en förswarare wore, hwilken står
i Guds åsyn för oss och stundligen är wår enda rättfärdighet.
Korteligen: Frälsaren, försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta
och egentliga embete och wärde, är icke i sanning hjertats lif och
tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När
första stycket, bättringen, syndens känsla, är förloradt, så är både
det andra och det tredje falskt. Det är på denna wäg, som det
af en kristen blifwer en farise.
7. Men af denna lättja kommer äfwen en annan olycklig
följd, nemligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad,
ljumhet och säkerhet, hwarigenom alla portar öppnas för djefwulen
och hans sällskap; då der icke mer är någon strid eller någon
segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje öfwer
nåden, korteligen ingen öfning, så är kristendomen snart utlärd,
har intet synnerligt uti sig, endast ledsnad och tyngd. Detta är
det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är resopadt och wäl
prydt - dit går då djefwulen och gifwer själen en sysselsättning
i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten - någon afgud eller
någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuflig
och intet farlig - denna smakar nu owanligt wäl efter fastandet,
emedan der är förut så tomt, så ledigt, så ödsligt, så "rensopadt",
der war ingen sysselsättning, ingen öfning, ingen skatt, intet kärt
sällskap för hjertat; och menniskohjertat är så danadt, att det
alltid will hafwa någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap.
När de goda skatter, fröjder och sällskap saknas, glädjen öfwer
nåd, umgänget med Gud, abbaropandet m.m. upphört, då smaka
och intaga de nya sakerna, då super hjertat i sig, hwad
djefwulen erbjuder, såsom en tom swamp suger i sig watten; och med
denna lusta, eller afguden - t. ex. werldswänskap eller werldsära
och utmärkelse eller jordisk winning eller wällust eller någon
annan afgud - med denna går den gamle "starke", med sina sju
ännu skadligare andar, der in, "och de bo der". - Det blifwer
en förskräcklig bekräftelse på ordet: "Fåfäng gå lärer mycket ondt"
(Syr. 33: 29).
8. Det är sannt: wäl får hwarje kristen förebrå sig mycken
andlig lättja och försumlighet; det är ingenting, som Guds barn
så ofta sucka öfwer, som öfwer kallsinnighet, tröghet, lättja; men
derwid bör den åtskilnad märkas, dels att deras öfwerklagade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
