Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörande hade kommit till tron, till ljus, frid och tröst i Kristus,
lefde hon en tid bortåt ett mycket saligt lif med sin Frälsare,
beprisade med glädje hans nåd för sin moder, sina syskon och
bekanta och talade isynnerhet om saligheten af att "stå i förening
med Frälsaren." Hela hennes lif blef ett helt nytt.
Men efter någon tid kom hon i en något långwarigare
kallsinnighet, man såg henne icke med samma lif och wärma umgås
med det andliga. Omsider waknade hon sjelf öfwer sitt tillstånd,
med mycken ängslan och oro, och kom i ett sådant mörker,
dunkelhet och wanmakt, att hon icke med all sin kunskap om nåden
i Kristus kunde fatta något fäste, någon tröst. Hon började med
stor ifwer att läsa sina kända och älskade stycken i bibeln och
Luthers skrifter, men det hade nu icke den smak, som förr, gaf
icke kraft till tro och frid; hon blef mer och mer orolig öfwer
allt detta, och stannade omsider i det beslut, att hon wore
alldeles affallen. Hon råkade nu i en gruflig nöd, påstod isynnerhet,
att hon war fallen i ett förskräckligt skrymtaktigt och
förstockadt wäsende, att hennes hjerta war så fullt af skrymteri och
falskhet, att hon hade ingen reda på detsamma; ja, att det war
"alldeles dödt" och odugligt till tron; att Herrens Ande war
wiken och hade "lemnat henne i wrångt sinne". Ofta upprepade
hon det språket: "We dem, när jag ifrån dem wiken är" (Os. 9:12),
såsom det hwilket nu skulle sannas på henne. I denna
sin nöd reste hon omsider till en af de äldsta och mest erfarna
kristna, som funnos på denna ort, hwilken alltid ledde andakten
wid deras sammankomster (ty någon lefwande och erfaren prest
war der icke känd). Denne man bodde 5 mil aflägset. Han
sökte nu med all sin rikedom på erfarenhet och skriftkunskap, samt
med stora gåfwor utrustad, att öfwerbewisa henne, att hon icke
war en skrymtare, icke hade en skrymtares kännetecken, att en
skrymtare icke så bekymras öfwer sitt skrymteri, icke är så
uppriktig och angelägen om sin rättsinnighet o.s.w., hon borde
därföre blott bida efter Herren. Nu war allt detta mycket sannt
och rätt, men icke det slaget af tröst som kunde hjelpa. Så starkt
och lifligt det än blev framstäldt, blef hon blott ännu mer
olycklig. Hon tänkte: han tror icke, att jag är en skrymtare, han
tror, att jag är en anfäktad själ, hans tröst angår icke mig -
och så reste hon lika ohulpen tillbaka sina fem mil. Hennes
olyckliga tillstånd fortfor ännu en tid och blott swårare.
Då inträffade, att en annan af dessa äldsta kristna kom till
orten, för att läsa för folket. Nu skulle också denne tala med
den anfäktade m:ll S. B. Hon började på samma sätt berätta
om sitt olyckliga affall, sitt djupa, oändliga skrymteri, sitt
förstockade och ogudaktiga hjerta m.m. Hwad gjorde nu denne gamle,
erfarne och kloke rådgifware? Jo, såsom den allraenfaldigaste
åhörare satt denne helt allwarsam och antog allt, hwad den
anfäktade berättade, såsom idel werkliga och betänkliga förhållanden,
sade ja till allt och endast hjelpte till beskrifwa hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
