Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom min ledare hade befallt mig. Jag framstammade: "Ni är
rättfärdigad; jag är skyldig. Hwilka förebråelser ni må göra mig,
de äro lätta att bära, emot mitt eget hjertas förebråelser. Jag
kommer till eder, för att lätta detta tungt belastade hjerta. Jag
bekänner för eder mitt fel, jag beder eder om förlåtelse".- Jag
wille tala mera; han tillät mig icke. Han wille tala, men kunde
icke för tårar. Kärleksfullt räckte han mig sin hand och tryckte
mig till sitt warma brodershjerta, hwilket sedan den dagen aldrig
kallnade. - Min ledare lyckönskade mig till denna goda utgång.
Men jag upphöjde mina händer till min Herre, bedjande,
gråtande, tacksägande. Herren talade fridsordet till min själ: "Icke
heller dömer jag dig; gå hädan med frid och synda icke härefter".
- "Si, huru godt och ljufligt är det, när bröder bo
endrägteligen tillsammans!" (Ps. 133:1).
"Såsom ock wi förlåta".
Biskopen Johannes i Alexandria (uti 6:te århundradet) sökte
med all omsorg att widmakthålla frid och kärlek inom sin hjord,
och att bilägga alla stridigheter. Men der war en förnäm man,
som icke wille weta af någon förlikning. Då förde Johannes
honom in i kyrkan, och hade honom att med sig bedja ett
andäktigt och högljudt "Fader wår". När de hade bedit de orden:
"Och förlåt oss wåra skulder", teg Johannes och lät honom
ensam uttala de orden: "såsom ock wi förlåta, dem oss skyldiga äro".
- "Betänk dock", sade nu Johannes till honom, "hwad du i
detta ögonblick förskräckligt nog hafwer sagt! Säger icke Herren:
"Om I icke förlåten menniskorna deras brott, så skall eder Fader
icke heller förlåta eder edra brott! - Dessa ord träffade
mannens hjerta. Med tårar föll han till Johannis fötter och
försonade sig derpå af hjertat med sin fiende.
Öfwervinn det onda med det goda.
Twenne handelsmän uti en stad lefde i långwarig och bitter
fiendskap med hwarandra, hwilken dagligen fann ny näring genom
winningsafund. De försummade intet tillfälle, då de kunde
tillfoga hwarandra någon skada. Ändtligen uppwaknade den enes
samwete; hans önskan blef nu, att kunna göra sin fiende till sin
wän. Derföre, när folk kom för att handla, skickade han dem
ofta till sin fiendtliga granne, under förewändning, att han sjelf
icke hade den åstundade waran, eller ock att hans granne hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
