Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Väckelse och sinnesändring (10—19) - 10. Harpunen eller Sök icke fly undan Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
du det? Eller har det verkligen skett? Kanhända
du ännu lyckats hålla dig undan. Säg Gud och
dig själv vilketdera är fallet, säg det nu, säg det
innan du lägger boken ifrån dig.
När stynget träffat — o, huru många krumbukter
undan Gud, och huru många om och men, innan man
låter sig dragas till Kristus! Där skall en höra vad
far och mor, där en vad man eller hustru, där en
vad prästen eller grannarne ha att säga om
nödvändigheten att nu bliva Guds barn; där överväger en
annan följderna för affärerna eller den jordiska
kallelsen. Detta dock endast när stynget träffat
medelmåttigt. När det träffat riktigt djupt, så frågar man
efter intet annat än detta ena, huru man nu, just
nu skall bliva frälst.
Någon gång händer väl även, att man rusar
djupare ned i synden, någon gång ända till botten
för att bli stynget kvitt. Nu står Gud där likt
val-fiskfångarne och väntar, samt låter sitt tålamods och
kärleks lina att så säga följa med ända ned i dju-t
pet. Men snart ser han tiden inne att draga upp
den stackars syndaren. Då går det icke att synda
längre, då måste man stanna, besinna sig samt fångas
in i Guds kärleksarmar och frälsas.
Här använder Gud ofta ett alldeles
outgrundligt tålamod. Harpunen träffade stundom i
barnaåren, ofta under konfirmationsundervisningen, och
stynget ömmade väl sedan litet vid något
allvarligare ögonblick i livet. Dock höll man sig undan
Gud och gick sin egen väg. Men så kom någon
nöd, sjukdom eller annat pinande bekymmer, och
nu började Gud fatta i linan och draga syndaren
till sig. Om alla frälsta en gång skulle beskriva
Guds tålamod med dem och bidande på dem, tror
jag väl, att knappt evigheten skulle räcka till för
den beskrivningen. Detta bör komma dig, stackars
fader eller moder, som har en förlorad son eller
dotter, att hoppas, om ock ingen skymt till hopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
