Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Bön och tillbedjan (75—78) - 75. Redo till flykt eller Alltid bedjande i anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
alltid redo därtill, synnerligen så länge det andliga
livet är vaket och friskt eller någon särskild nöd är
på färde. Han är t. ex. sysselsatt med ett arbete,
kanske ett sådant som tager hans tankekraft i
anspråk. Då beder han väl icke, utan anden är stilla
såsom fågeln var på sin kvist. Men arbetet upphör
eller blir blott tanken fri, under det händerna äro
sysselsatta. Och nu lyfter anden sig likt fågeln till
flykt. Han ilar till Gud, sägande honom vad som
bedrövar eller gläder honom, vad han behöver eller
vad han har att tacka för.
Med en opånyttfödd, om än i det yttre from
människa är det icke så. Skall hon bedja, så
måste hon fatta beslut, taga anstalter, förskaffa sig en
viss stämning o. s. v. Och dock kommer hon
oftast ingenstädes, enär hon saknar en av Gud född
och med honom bekant ande. En kristen åter
suckar, beder eller tackar Gud utan alla förberedelser,
ja, ofta innan han själv vet om det. Han har många
nöder, sorger och bekymmer, såsom sjukdom,
fattigdom, förföljelser, och framför allt sina egna och
andras synder. Detta hindrar honom dock icke att
ila åstad till Gud. Ty anden är ren, helig och
obe-smittad trots den synd, som ännu bor i köttet. En
skrymtare däremot har ingen ren och helig ande,
utan står i inre förbindelse med synden. Han
måste därför taga sina mått och steg, måste "helga sig"
för att kunna nalkas Gud. Någon verklig inre
trygghet och frid vinner han dock icke därigenom.
Något som ofta bekymrar en kristen är,
huruvida Gud verkligen hör böner, som bestå blott i
svaga suckar. Det blir, klagar han, sällan någon
verklig bön av. "Visst är det ett ständigt suckande
och samtalande med Gud i mitt inre, men icke är
detta bön?"
Stilla dig, oroliga hjärta, som klagar så. Du
har ännu aldrig suckat eller bedit ett ord i din
ande, det Gud icke hört och upptagit. Så säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
