Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Uppståndelsen och det eviga livet (94—100) - 95. De gömda rosorna eller De trognas liv är fördolt men skall uppenbaras - 96. Masken och färiln eller Den stora förvandlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
och tvådde dem i sitt blod. Eller dina älskade
små, vilkas liv, likt rosenknoppen, avbröts i förtid
och vilka, vissnade och bleka, buros bort i den
mörka graven, nu le de mot dig, friska och sälla
likt den fullt utslagna blomman. O, visst blir detta
en outsäglig salighet, och därtill en salighet, som
aldrig tager ände.
96
Masken och fjäriln
eller
Den stora förvandlingen.
(Allegori)
En mask eller larv strävade fram i mullen med
sin tunga, fula kropp. Han kröp. Man sade aldrig,
att han gick. Nog hade han ofta försökt det. Men
det blev vid försöket. Han kröp.
I mullen fick han krypa, ofta i den våta mullen.
Det högsta han kunde nå, var att han kom upp på
ett kålblad eller annat blad. Men detta kröp han
snart över. Sedan var han i mullen igen.
I regn som solsken, natt som dag, kröp han.
Väl kom han någon gång in i gräset eller under
något blad. Men det var ett dåligt hus, nästan
sämre än intet.
Värst var, att han aldrig fick sin hunger stillad.
Tänkte han äta sig riktigt mätt, hungrade han blott
mer. Han nästan tycktes äta» blott för att hungra.
Så hotade döden i alla skepnader. Under
vandrarens fot hade tusende av han släkte krossats,
och nästan varje liten fågel hade mord i sinnet.
Likt andra kunde han därför icke fröjda sig åt
fåg-larnes sång, ty kanske hade fågeln icke sjungit ut,
förrän masken blev uppslukad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
