Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Susans ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare verkade hon ivrigt för nykterhetssaken och blev
en av ledarna i Rochesters nykterhetsförening, vilket gav
henne övning i konsten att anordna fester för att skaffa
pengar och utvecklade förmågan att leda, vari hon med
tiden blev en oförliknelig mästare.
Även hemmet var en god skola där hon fostrades för
det framtida kallet. Hon hade där ofta tillfälle att träffa
frisinnade män och kvinnor, de flesta kväkare. Visserligen
slets hon vid deras besök emellan sin åtrå att ej gå
miste om ett ord av de intressanta samtalen, och sin
äregirighet att inte förlora sitt rykte som överlägsen kock.
Men hon lyckades alltid tillägna sig en god del av den
andliga tillförsel som gästerna medförde.
De besökande voro ett tjugotal av de främsta
abolitionisterna,[1] samtliga verksamma för slavarnas ögonblickliga
frigörelse och behjälpliga vid den s. k. »underjordiska
järnbanan», en mycket riskabel hemlig transport från gård till
gård av förrymda slavar på väg till Kanada, där den
engelska kronan skänkte dem sitt beskydd.[2]
Bland dessa besökande voro antislaveriföreningens
stiftare William Lloyd Garrison och den förrymde
mulatten Frederick Douglass, som blev de
svartas främsta representant i abolitioniststriden, m. fl.
betydande personer som sedan stodo i livslångt
vänskapsförhållande till Susan.
Efter att ha bott hemma i två år och skött faderns
farm så ofta han var borta i affärer var hennes håg för
skolundervisning försvunnen trots hennes stora kärlek till
barn. »Ett barn som man älskar är en ständig välsignelse
för själen», skriver hon en gång. Men nu kunde hon ej
längre stå ut med det trånga liv som skolsalen erbjöd, och
övergav detta arbete för alltid efter 15 års tjänst i skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
