Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA, BREMER
87
vanas över anfallen på sin Hertha. De ha varit mig i
allo väntade. Vad som varit mig oväntat och som på sätt
och vis förvånat mig, är den egna, underliga
glädjekänsla, som jag erfarit därav; jag vet mig aldrig erfarit
något dylikt! Det har varit som en osynlig makt tagit
mig vid handen, och lyftat mig.. . För mycket gott ville
jag ej ha undvarit denna inre erfarenhet. Känslan av att
veta mig ha skrivit icke för att behaga människor, nej
i fullt vetande att misshaga de flesta, att ådraga mig
bitterhet och ovett; att ha därvid lytt påtryckningen av ett
märkligt inre bud och ej frågat efter något annat, förklarar
till en del, men ej helt, denna känsla av frihet och fröjd...
Bifall eller tadel skall föga röra mig mer, det är förbi
därmed, endast att vara trogen den inre rösten i stort
och i smått. Blott av den får jag härefter taga straff eller
belöning.»
Det är lärorikt att iaktta gången av det genombrott i
allmänna tänkesättet, som boken medförde. Den var
fullkomligt revolutionerande. En av de ettrigaste motståndarne
är Herman Bjursten. Han menar, att den
grundligare allmänbildning, som kunde vara önskvärd för
kvinnan, borde ej utsträckas utöver religion, historia och
vitterhet. Det var »höjden av galenskap» att som författarinnan i
Herthas »högskola» vilja bibringa flickor samma
kunskaper som gossar och att låta /dem välja yrke och
levnadsbana. »Naturens bok synes numera för denna
författarinna vara en tillsluten skrift», säger han.
Det mest anstötliga i boken var emellertid, att Fr. Bremer
låtit sin hjältinna sköta en ung, för henne obekant, mans
knäskada och dag efter dag sitta vid den sängliggandes
bädd. »Om det varit fråga om foten, skulle jag ej sagt
så mycket om det», säger han, »men — knäet — det är
i sanning; för långt gånget.» Och att författarinnan ej nöjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
