Pionjärer / Henry Dunant ; En mänsklighetens välgörare / 9 (1930) Author: Ann Margret Holmgren Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Slaget vid Solferino

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Norditalien där huvudstriden stod. Han ville likt miss
Nightingale bli en barmhärtig samaritan, och blev det också
i högsta grad.

Slätten mellan Castiglione och Solferino.

Dunant kom strax före den blodiga slaktningen vid
Solferino, som på den tiden ansågs vara den fasansfullaste i
historiens annaler. Den italienska hären leddes av kung
Victor Emanuel av Sardinien, den franska av kejsar
Napoleon III och den österrikiska av kejsar Franz Joseph.
Omkring 300 000 man kämpade med oerhörd tapperhet
midsommardagen i den rysligaste värme. Än tycktes den ena,
än den andra sidan bli den segrande. Ingendera ville vika.
Framemot kvällen utbröt ett förfärligt oväder. Kanonernas
dån överröstades av åskskrällarna. Efter femton timmars
drabbning, då arméerna slutligen slagits som blodtörstiga
vilddjur, nödgades österrikarna, fastän överlägsna i antal, draga
sig tillbaka i vild flykt efter det hårdaste motstånd. De
allierade voro överlägsna i strategien. På denna sida verkade
också entusiasmen för Italiens befrielse från det
österrikiska oket. Fosterlandskärleken eldade härens stridsvilja
och förmåga att hålla ut till det yttersta för att till varje
pris fördriva österrikarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>