Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Den första internationella konferensen i Genève 1863. Röda Krsets grundläggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 26 oktober 1863 öppnades den världshistoriska
konferensen i Genève av presidenten, general Dufour som i sitt
tal yttrade att skulle företaget att vilja mildra krigets
fruktansvärda följder visa sig överstiga deras krafter så finge man
böja sig, men försöket måste göras. Under alla
omständigheter hade man dock i så fall gjort ett utsäde i framtidens
åker för kommande skörd.
Härefter redogjorde herr Moynier för Dunants av
kommissionen upptagna plan och de invändningar som gjorts mot
den. Man hade bland annat förebrått initiativtagarna att de blott
sökt göra kriget mindre mordiskt i stället för att rycka upp
det onda med roten och arbeta på världsfred.
Denna anmärkning bemöttes med, att de alla minst lika
mycket som någon annan önskade, att människorna skulle
lösgöra sig från denna kvarleva från barbariska tider som
de ärvt från sina förfäder. »Förr eller senare skall det målet
nås», sade han, »men enligt vår övertygelse får man ännu
länge räkna med mänskliga lidelser.»
Han ansåg att de gjorde bäst i att avslöja ett krigs
fasansfulla verklighet, vilken statsklokheten ofta hemlighåller.
Han gendrev också påståendet att det hela blott var luftslott
och att oöverstigliga hinder skulle resa sig. Att svårigheterna
skulle bli stora, det insågo initiativtagarna mer än väl, men
de ansågo sig ha goda grunder att inte uppge planen utan
att först pröva den.
Under debatten saknades inte de tvivelsjuka och
svartmålande invändningar som aldrig utebli när det gäller en
stor framtidsidé. Men de avvisades med kraft från flera håll,
särskilt av de tyska och holländska delegaterna. Dunant
själv, som inte var någon »estradtalare», och dessutom enligt
sin natur helst höll sig i bakgrunden, överlät åt sina kamrater
i kommissionen att frambära alla hans argument.
De ryska delegerade voro varma anhängare, därtill
inspirerade av storfurstinnan Helena Paulowna som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
