Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Gömd och glömd och återfunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
D:r Daae reste hem uppfylld av önskan att hans land
som fått sig anförtrott utdelandet av Nobels fredspris måtte
göra Dunant till pristagare 1901 vid sin första utdelning.
Länge såg det ganska mörkt ut med att få denna önskan
uppfylld. Det fanns mäktiga förespråkare för andra förtjänta
fredsarbetare. Men nu kommo kvinnorna till hjälp. Fru Qvam
mobiliserade sina stora kvinnoföreningar Sanitetsföreningen
och rösträttsföreningen, vilka med entusiasm beslöto att väcka
förslag om Dunant till Stortingets Nobelkommitté. Förslagen
framlades av så betydande personer som den kände politikern
senare statsminister Qvam och riksadvokaten Getz, vilka
båda voro förslagsberättigade. Och fru Qvam tände
allmänhetens sympati för Dunant genom föredrag om honom.
Ännu in i det sista voro oroande rykten i omlopp att
Dunant inte skulle bli utnämnd. Men när dagen kom fick
Henry Dunant halva fredspriset och den högt förtjänte
fredskämpen Frederic Passy den andra hälften.
Värdigare än till dessa båda män har fredspriset väl aldrig
blivit utdelat. Ingen har offrat mer för fredens sak än
Dunant, ingen har väl heller fört den framåt mer än han
genom den fläkt av fred och försoning, broderlighet och
kärlek som han spred över världen genom det Röda Korset
såväl i krigstid som i det fredliga dagliga livet.
Att fredspriset ur många synpunkter skulle glädja Dunant
är klart. Men han fortfor att leva sitt enkla liv i Heiden.
För sin personliga del hade han inga önskningar. Han
begärde att pengarna skulle stå kvar och han endast undan för
undan genom d:r Daae utfå vad han behövde samt att vad
som eventuellt fanns kvar vid hans död skulle användas i
Norge till något ändamål som överensstämde med de idéer
han kämpat för. När han dog kvarstod 36 000 kronor som
delades så som man trodde att Dunant själv skulle ha
önskat, mellan Sanitetsföreningen och Röda Korset. Hans
aska förvaras i Zürichs kolumbarium.
På 80-årsdagen inströmmade telegram från hela världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
