Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med härdt bultande hjerta kämpade
sig ångaren fram bland de brottande,
vridande, vältrande gestalterna.
•
Dagen derpä var solig och vacker
med hög himmel och lugnt haf. Blott
de långrullande dynlngarne vittnade
om föregående natts hårda väder, som
dock icke varit någon storm enligt
sjö-mansbegrefrp...
Ett lösryckt stycke från
Skandinavien flöt vesterut, hän mot Amerika...
De flesta utvandrarne voro på däck.
Det var ett ifrigt bekantande dem
emellan. En anmärkningsvärd jemllkhet
rådde — åtminstone på förmiddagen.
Den tillfälliga frånvaron af enskilda
intressen underlättade inbördes
närmande. Klasskilnaden var upphäfd —
tills den åter skulle förekomma i det
nya landet efter annan indelning. Och
döden, den stora likställigheten,
föreföll den vid landbacken vane mycket
närmare här än annorstädes.
Dessutom är hvarje utvandrare
ansedd som en pariah och bemötes på
ungefär samma sätt af polismästaren vid
resans början och
immigrantinspek-torn vid dess slut.
På eftermiddagen höjde sig
emellertid en af dem öfver mängden. Det
var han, som hade dragspelet med de
dallrande tonerna. Han satte sig på
ankarspelet och började en allmänt
känd vals. Allt flera lockade han till
sig, och de rörde sig par om par i takt
med hans musik. Detta var på den
öppna platsen för-ut om babord.
Här dansade ungdomen i trängande
skock, glad, röd, varm, svettig och
helt och hållet hängifven stundens
nöje. Då och då ljödo gälla flickskratt,
när ångaren krängde och de dansande
kastades i klump mot relingen.
Bland dem. som dansade mest med
hvarandra, märktes en ung man — vid
pass tjugu år — med ett visst något
hos sig, som erinrade om barrskog och
frisk luft, och en ungefär jemnårig
flicka, nätt, smärt, med klara, kloka
ögon, mycket ljust hår och skär hy.
De voro två älskande.
Sven Erikson var bondson. Hana
fars hemman var just icke stort eller
inkomstbringande, men det hade gått
i arf frän far till son sedan urminnea
tider och med detsaqima hade följt
lika många fördomar som med ett stort
fideikommiss. När derför Sven, den
äldste sonen,på.förekommen anledning
tlllkännagaf för sin far, att Signe,
soldaten Svärds enda dotter,som var hans
barndoms lekkamrat och nu tjente på
gården, var ett tycke, som visst icke
var flygtigt utan skulle räcka för hela
lifvet — då blef det brytning. Fadern
var beslutsam. Så var sonen. Den
förre var en hedersman, som blott ville
göra, hvad han ansåg vara rätt, men
hans åsigter voro gammalmodiga.
Enligt hans förmenande borde en
bondson gifta sig med en bonddotter och
vara mensklig ordning undergifven. Så
hade han sjelf gjort. Sven var
närmare tidens lynne. Det själsllf, som i
generationer legat i träde, hade hos
honom blifvit uppodladt i en ovanligt
god folkskola, vidare i folkhögskola
och slutligen af en kunskapsrik, ädel,
högt begåfvad men frisinnad prest,
hvilken just för sin frisinthet blifvit
undangömd i den aflägsna
skogsbygden. Fadern såg med glädje, att
sömnen erhöll en bättre uppfostran än han
fått. Det var hans ärelystnad, att Sven
en dag skulle blifva riksdagsman. Det
hade kanske också gått i fullbordan —
om Icke Signe Svärd varit.
Efter brytningen beslöt Sven att
resa till Amerika. Der skulle han p&
några år förtjena sig nog att köpa
gård och grund; andra hade gjort det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
