Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra sekter, hade deltagit i deras
an-daktsöfnlngar, men äter dragit sig
tillbaka, då de trott sig märka, att de ej
voro “renläriga”. Baptisterna höllo
idem för att vara metodister,
metodisterna trodde att de voro
valdenströ-mare och dessa återigen gissade på
“8jundedags-adventister”. Karl
Johan Petterson hade den åslgten, att de
voro mormoner.
Sven Erikson och Signe stannade en
stund och lyssnade, då de gingo förbi
den lilla gruppen, som numera icke
bestod af annat än nästan
uteslutande Hultinare. Ett ovanligt
nervska-kande, konvulsiviskt predikosätt
utmärkte Hultln vid detta tillfälle.
De hade icke stått der länge, förr än
Sven märkte, att Signe började darra
och se besynnerlig ut. Han hade en
gång i hembygden varit vittne till
uppskakande scener, när en
väckelsepredikant farit fram der. Han hade sett
“anden” falla på qvinnor. Med rask
beslutsamhet, nästan häftigt, drog han
Signe derlfrån. Det var, som skulle
han räddat henne från att drunkna —
icke ett ögonblick att förlora.
Innan hon tycktes rigtigt medveten
deroni, voro de öfver pä andra sidan
bland de muntra, glada, sorglösa, som
dansade.
— Ska’ vi ta oss en sväng, Signe?
föreslog Sven.
Viljelöst följde hon honom och de
svängde sig efter musiken af
dragspelet med de dallrande tonerna. Så
småningom kom det ljusare, lyckligare
uttrycket åter 1 Signes ansigte. Hon var
nu åter vaken och hennes ögon kloka
och klara som vanligt.
Men der var den öppna förluckan —
svalget.
Mera än ett dansande par kom
hissnande nära den samma, ehuru de 1
yran icke märkte faran. Så kommo
Sven och Signe. De snafvade! — de
föllo! — och Signe hängdé med mer
än halfva kroppen öfver djupet! t Det
var ett underverk, att de icke föllo ner
och satte lifvet eller åtminstone
lem-marne till. Sven höll henne
krampaktigt med éna handen. Lyckligtvis föll
han så, att hans kroppstyngd icke kom
på den fatala sidan af balansen.
De dansade icke mera. Men Signe,
då hon hemtat sig från förskräckelsen,
gick öfver till Hultins sida och drog
Sven med sig.
De blefvo der mottagna som
“bränder, ryckta ur elden”.
Men förluckan blef pålagd och
dansen fortgick senare på dagen, efter det
afbrott, som den hotande
olyckshändelsen framkallat. Bland de dansande
märktes då också Helge Norgren och
fröken Linnea.
Plötsligen ljöd ett skrik — ett
hemskt, hjertslitande, ängsligt skrik:
“Herre Jesus”!
Dansen tvärstannade.
Bland Hultinarne märktes en
hysterisk rörelse. Det var derlfrån skriket
kommit. Så många som befunnit sig
inom hörhåll skyndade dit.
Der stod Hultin, rak, lång, stel och
höll sin genomträngande,
hypnotiserande blick oaflåtligt, obarmhertigt
fästad på en knäböjande
qvinnoskep-nad. Det var Signe Svärd!
Hon kröp — kröp — asade sig på
knä fram mot Hultin som i detta
ögonblick såg hemsk, fasaväckande ut. Han
tycktes vara något annat än menniska
— någonting öfvernaturligt och
onaturligt. Och hon, som låg på knä, kröp
— kröp emot honom, tjusad hvar gång
hon såg upp af hans blick, som kom
en att rysa. De öfriga Hultinarne
gåf-vo plats åt henne, delade sig i två
leder och uppstämde en sång. Mellan
dessa lefvande murar af bleka, sjun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
