Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den, hvilken betecknats som
landt-brukselev, blef varse den kommande,
betraktade honom ett ögonblick med
en viss tvekan och vände sig sedan
tvärt till honom:
— Är inte ni svensk?
— Jo, jag har den äran, blef svaret
— Ja, det kunde jag då ge mig
sab-larne på... Det var trefligt att träffa
en landsman här i detta usla land...
Mitt namn är Svedelius. Ni får
uraäk-ta, att jag inte har några visitkort
Dem har jag glömt nà’nstans. Hvar
tusan tror du, att jag kan ha lemnat
dem? vände han sig till den bredvid
stående undersätsige.
— I Green Bay antagligen. Der
lem-nade vi ju allting annat, svarade denne
kort och tort.
— Ja, det kan. min lif, nog hända,
skrattade den förre... Men hvem har
jag nöjet skaka hand med?
— Jag heter Bernlund... från
Vim-merby.
— Jaså... det var sablarne så roligt.
Student?
— Ja... i Jönseping.
— Och jag i Helsingbårrg!... Det
var då sablarne så roligt att träffa dig
— ursäkta! — men vi måste bli bröder
— om ni tillåter — tvärt på skifvan...
och dermed drog han upp en fldt,
half-tömd whiskybutelj ur ena pistolfickan
— han hade skaffat sig amerikanska
byxor af det slag som kallas “jean
pants” och som efter en kcrt tids
begagnande skifta i höstens mångfaldiga
färgtoner.
Brorskålen dracks på ett sätt som ej
gerna kan betecknas annat än som
äkta svenskt bondmanér.
— Det här är en olyckskamrat —
Jonas Emanuel Petterson — f. d. hökare
1 Malmö, efter hvad han säger... men
han ljuger så sablarnes, så. För resten
är han ingen landsman — han är tun-
gus, presenterade Svedelius med det
gemytliga öfversitteri, som tycktes
utmärka honom.
— Skål, bröder, sa’ Petterson och
drack.
— Resa ni till Chicago? frågade nu
Bernlund.
— Ja, hvart sablarne skulle man
annars resa? undrade Svedelius.
— Ibland reser man upp till
Michigans urskogar, inföll Petterson.
— Håll käften på dej, Petfson, röt
Svedelius, som tycktes känna sig
sårad af denna anmärkning.
Efter ytterligare några minuters;
samspråkande i denna stil, ropade
konduktören “all abord!” och de tre
reskamraterna stego in i rökvagnen.
Medan tåget bar dem fram med
susande fart och kolslagget piskade mot
vagnsfönstren, anförtrodde de
nyblif-na kamraterna hvarandra sina öden.
Svedelius var den förste och mest
frispråkige.
Endast några månader förut hade
han kommit hit till landet — så godt
som direkt från Alnarps
landtbruksin-stitut, der han blifvit hållen,
hufvud-sakligen för att hållas i styr. Han
hade god reskassa med sig och tack vare
denna hade han lefvat glada dagar !
Chicago, mest på East Chicago avenue,
der han fann mycket sällskapliga
landsmän. Ja, der hade
sällskapligheten verkligen blifvit drifven till en
konst, derför att man icke Bysselsatte
sig med någonting annat. Det var det
glada stockholmslifvet — icke härledt
från staden Stockholm i Sverige utan
från Hotel Stockholm i Chicago. Han
hade glömt att söka arbete, förr än det
var för sent, ty han hade litat på ett
rekommendationsbref. som han hade
med sig jemte af gångsbetyget Men
han blef kuggad på både det ena och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
