Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blutande af svenskar, lika litet som de
i det andra voro endast irländare; men
ingen “skomakare” fans i
“slägtingar-nes" skjul, ej heller nägon “slägtlng” i
“skomakarnes”.
Hos “slägtingarne” voro nästan alla
Sveriges landskap representerade och
deras representanter benämdes e fter
dem. Sm&ländingar funnos två, och
liksom för att uppehålla den jemvigt
som säges förekomma öfverallt i
verlds-ordnlngen, funnos der äfven två
skåningar.
Den ene kallades den “lifvade
små-ländlngen”. Hvad som särskildt
utmärkte honom var ett dragspel med
dallrande toner och en kortlek, som
hvar och en bedyrade vara märkt på
något mystiskt sätt, men som man
dock använde hvar qväll, derför att den
ende andre kortleken försvunnit på ett
sätt, som om hin håle tagit den. Som
mynt var ytterst sällsynt i lägret,
användes torkade bönor, hvarför
kortleken i dubbel måtto gjorde skäl för
benämningen “bönboken”. Den togs fram
hvar qväll, och hvar qväll var den
“lifvade småländingen” vinnande.
Den “snåle småländingen” kallades
den andre. Man påstod, att han var em
förmögen man, egde hus både 1 Veziö
och Chicago och hade råd att lefva som
herreman, om han ville. Detta ville
han dock synbarligen icke — om nu
förmögenheten var annat än
inbillning. Han såg verkligen minst
förmögen ut af hela sällskapet — och de
skulle alla hafva blifvit häktade som
“tramps”, derest £e plötsligt
uppenbarat sig 1 ett samhälle, der det fans
ordningsmagt. Hans fotbeklädnad af
gamla stöfvelskaft och ofvanläder med
groft tillyxade träbottnar var det mest
klassiskt primitiva i handslöjd man
kunde få se. Trots sin egen klumptga
fotbeklädnad var han ganska skicklig
skoflickare och som han var utan
konkurrent i lägret, förtjente han
betydligt Han var också den ende som ej
stod på spänd fot med “skomakarne”,
hvilka voro hans bästa kunder.
Förnöjd var han, gnodde jemt och
föraktade ingen förtjenst, hur liten den än
var. Derjemte utmärkte han sig
genom att äta mest af alla i lägret Men
så hade han också det största
födgeniet.
De båda skåningarne särskildes som
“den tjocke” och den “dumme”. Den
sistnämde ansågs dum, derför att han
för det mesta teg eller också likgiltigt
och makligt höll med på hvad man än
sade. Det skedde dock mera af en viss
välbehaglig stoicism än af dumhet —
ty hur det var, lyckades man Icke på
n&got sätt lura honom.
— Han är bara dum i mun, inte’ i
skall’n, blef snart det allmänna
omdömet, uttryckt af “dalmasen”, som sjelf
visst inte var dum, hvarken i mun eller
skalle.
Utom “stockholmaren” och
“göteborgaren”’funnos flere från Stockholm
och Göteborg och de särskildes genom
de yrken de uppgifvit sig haft. Desse
voro t. ex. “bagarn”, “sockerbagarn”,
“plåtslagam”, “gardisten” och
“presten”.
Af de landskap, som icke voro
representerade, märktes Lappland och af
yrken fans icke det vällofliga
skräddareyrket.
Det var icke helt och hållet blott
arbete och matsmältning för Karl
Axelson häruppe bland “hemlocks” och
“tamaracks”.
Om söndagarne vaknade hans själ
upp. Då fick han lust att ensam
begif-va sig in i den djupa skogen.
Ingen götisk katedral förmår inge en
så högtidlig stämning som den tysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
