Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöjd med sin lott. Det kom sig deraf,
att han icke var ärelysten; men också
till en stor del deraf, att han kunde
lägga undan tre dollars hvarje vecka.
Detta kunde han, derför att han var
vis på sitt sätt och hade få behof.
När han sparat ihop trettio dollars,
tog han helt plötsligt afsked — detta
ehuru etthundratusen personer
beräknades vara arbetslösa i Chicago den
vintern. Men det oaktadt resignerade
han, som om han gjort tillräckligt med
arbete i sina dagar och nu förtjente att
njuta sitt “otium cum dignitate”, och
nämde icke ett ord derom till sin
principal.
Han kom och helsade på mig samma
dag. Han hade en diger bok i fickan,
och sedan han stoppat och tändt en
pipa, lade han sig på soffan och läste
igenom denna bok från början till
slut. Dertill åtgingo två dagar.
Sedan skaffade han sig en annan från
lånbiblioteket. Det fortgick på detta
sätt, till dess snön smälte på våren.
Då begaf han sig ut och blandade sig
med Chicagos nervöst orolige
invånare, som en bland dem men icke af dem.
Han kom icke tillbaka på en vecka.
Derunder flyttade jag.
Några dagar senare återsåg jag
honom i Chicago Public Library. Om
återseendet gladde honom, vet jag
icke, tror det knapt, ty det tycktes
misshaga honom att blifva störd. Hvad
han läste var Gibbons’ “Decline and
Fall of the Roman Empire”. Han
studerade icke detta verk i någon
särskild afsigt. Han studerade för öfrigt
icke — han absorberade som vanligt.
Det var vid tiden för bibliotekets
stängning för dagen, hvarför jag fick
sällskap med honom derlfrån. Det
fans intet skäl att undandraga sig
detta, ty han var alltid snygt klädd
och ville aldrig låna pengar.
Under vägen fick jag veta, hur han
lefde. Han hade råkat en gammal
bekant från sin hemtrakt — som för
öfrigt också var min — och hos denne,
som var gift, hade han hyrt en
sängkammare för en dollar i veckan. Han
hade betalt tjugu dollars i förskott,
hvilket försäkrade honom om tjugu
veckors hemvist — och mera» ty han
hade fått löfte om kredit “så länge
han ville”. Födan beräknades, högt
tilltaget, till tio cents om dagen. Det
mentala absorberandet, som var högst
betydligt, kostade Ingenting, enär
Public Library är fritt. Kläder var han
mycket aktsam om och var för öfrigt
väl försedd med sådana från Sverige.
Hans närmaste framtid tedde sig
sålunda bekymmerslös. Derför var
också hans ansigte friskt och fylligt. Det
är nemligen icke mat som gör en
men-niskas kinder runda; det är belåtenhet
— åtminstone var förhållandet så med
Nils Berghöök.
Från Public Library glngo vi norrut
och kommo till Lake Shore. Det var
en behaglig afton efter en het
sommardag. Månens sken låg härligt
öf-ver Lake Michigan. Vi satte oss på en
soffa vid embankementet. Berghöök
talade icke mycket. Han var aldrig
språksam — en orsak hvarför han icke
hade några vänner. Vi kunde icke
hetas vara det; vi voro endast bekanta
— eller snarare, han var bekant med
mig; med honom lyckades det mig
aldrig att blifva det.
Vid ljuset af den klara augustimånen
och ljudet af böljornas sakta
plaskande mot embankementet betydde det
föga, om Berghöök var språksam eller
ej. Han hade sina tankar och jag
hade mina. Plötsligt rycktes jag
emellertid upp ur mina af Berghöök som
sade:
— Hör du ?... Den, som vore t-nsam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
