- Project Runeberg -  I Svensk-Amerika. Berättelser och skisser /
56

(1900) [MARC] Author: Johan Person
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fick plats som ensam-flicka 1 en
amerikansk familj, som enligt europeiska
begrepp skulle kunna hänföras till
medelklassen. Der var mycket att göra,
men hon fick en aflöning af fem
dollars i veckan och blef bemött pä ett, i
ordets bättre betydelse, amerikanskt
sätt, hvarför hon alltjemt
qvarstanna-de, lugn och belåten, på samma ställe.
Detta var något, som hennes
husbondefolk knapt kunde förstå och icke nog
prisa. De ansågo henne som den enda
af sitt slag i verlden och tvekade icke
att säga detta.

Men ehuru Elin kände sig allt mera
hemmastadd på detta ställe, blef dock
längtan efter ett eget hem allt
starkare. Hon var en af de qvinnor, som
tyckas födda till husmödrar, och
hemkänslan var synnerligen starkt
utvecklad hos henne.

Det hade icke fattats henne friare.
Men ingen hade fått hennes tycke. De
hade alla talat så mycket om kärlek,
men tegat med äktenskap.

Så blef hon bekant med Sven.



De råkades i en familj, som Elin
brukade besöka om söndags
eftermid-dagarne, då hon hade ledigt. I början
voro de temligen likgiltiga för
hvarandra, men så småningom — mycket
småningom — började de finna en viss
trefnad i hvarandras sällskap.

En söndags afton, sedan Sven
förvissat sig om att Elin ej “gick med
någon”, hvilket han annars haft en
föreställning om, att alla tjenstflickor
brukade, inbjöd han henne till en konsert.
Hon antog inbjudningen med ett
enkelt, bjertligt: “ja, tack”.

På hemvägen hade de ett långt
stycko att gå och derunder kom
samtalet att framlocka hemkänslan hos
Sven. Den var nu synnerligen stark.

Den gränsade nästan till
sentimentalitet och gjorde honom ovanligt vältalig.

Elin var tyst. Men hon gick allt
saktare och saktare, med nedböjdt
huf-vud...

Det dröjde icke länge efter detta, förr
än de uppgjorde hemplaner
tillsammans.

De pjollrade icke mycket om kärlek.
Deras tankar, drömmar och tal rörde
sig mest om hemmet.

Hos Sven började allt mera en viss
idyllisk poesi blanda sig med
drömme-rierna. Hans fantasi skapade en bild,
som han ofta betraktade. Det var ett
landskap. En landtlig boning
framskymtade mellan fruktträd och
bärbuskar, omglfven af gula, böljande
sädesfält och gröna, mjuka ängar, en
porlande bäck och högblå luft, fyld med
lärksång. Der gingo lugna, fredliga
kor på bete, en flock höns sprätte och
plockade, en välbehaglig
grisgrymt-nlng hördes. Det doftade nyslaget hö.
Och allt var undangömdt, långt borta
från buller och stoj, fridfullt och
buco-liskt.

Men nej — det kunde icke gå för sig.
Han skulle icke kunna skaffa pengar
nog att köpa en uppodlad farm, och på
ett homestead blefve det icke annat än
slit, släp, umbäranden och försakelser
hela lifvet igenom. Först en
kommande generation finge någon nytta
der-af. Och att oegennyttigt uppoffra sig
för efterverlden, det ligger icke i
nutidens lynne. Det var i
idémenniskor-nas stil men icke i
nyttighetsmennl-skornas... Dessutom hade icke Sven
den minsta aning om farmning.

*



En söndag i Oktober gjorde Sven och
Elin en noggrann beräkning. De hade
så brädt dermed,att de icke hunno
kyssas en enda gång. Först då de kommp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:20:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pjisveam/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free