- Project Runeberg -  I Svensk-Amerika. Berättelser och skisser /
64

(1900) [MARC] Author: Johan Person
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nu mera nedtryckt af blygsel — ett
olyckligt förhållande just nu, när han
mera än någonsin annars borde hafva
sjelftillit — hellre för mycket än för
litet.

*



Qvällen före den hotande dagen
sut-to de i sin tarfliga men trefllga
“pärlor” i halfskymningen. Ingen yttrade
ett ord. Båda voro för mycket
sysselsatta med att tänka för att kunna
tala.

Slutligen, när det skymt, så att de
icke kunde se uttrycken i hvarandras
ansigten, sade Elin:

— Hvad skola vi göra?

Han svarade icke genast — han
viste icke, om hon gjort denna fråga
eller om han tänkt högt — hvarför hon
återupprepade:

— Hvad skola vi göra?

Nu skulle han således säga, till
hvil-ket resultat han kommit med sina
tankar. Resultat? Nej, så långt hade han
icke hunnit. Men han fortsatte sina
tankar högt:

“–Att få något arbete med
snaraste, derför fins ingen utsigt. Det
har erfarenheten ådagalagt. Att be
husvärden vänta med hyran en månad,
gör det blott så mycket värre en
månad härefter. För öfrigt är det väl
knapt troligt, att han ville vänta. Jag
ser ingen utväg att kunna bibehålla
hemmet. — Elin, när jag gifte mig
med dig. hade Jag icke en aning om.
hur det skulle gå, annars hade jag, vid
Gud, icke bedt dig blifva min maka.
Jag hade ett bra, inbringande arbete,
och min arbetsgifvare försäkrade mig
Icke en utan flere gånger att jag, om
jag skötte mig, var säker om min plats
så länge han lefde. Han måste
återupprepa sitt löfte, innan jag vågade
uttaga license. Du må derför icke tro,
att Jag bedragit dig, Elin.”

— Nej... men jag är ledsen, att det
skulle gå så. Om jag hade vetat...

. — Elin, jag har nu föreökt så
mycket jag vet och kan icke — med
mindre än att ett underverk sker, och de
ske icke nu för tiden. Det beror icke
på duglighet för arbete utan på
oförmåga att skaffa arbete. Det har
kanske sina logiska skäl. Men dem skall
jag försöka utforska. Det skulle
kanske öka förmågan. Allt nog, Elin —
jag går ur striden, då jag ej mera ser
någon utsigt att kunna med framgång
kämpa mot hvad som tyckes vara ett
oblldt, obevekligt öde. I alla
händelser kan jag nu icke rädda hemmet.
Som vi nu befinna oss. är det bättre
för en fri qvinna än för en fri man,
och om du derför...

— Hvad menar du, Sven?

— Jag menar, att då hemmet icke
längre fins... som binder oss... vore
det orätt af mig att... att stå i vägen
för dig. Elin — vill du blifva fri från
mig?

— Sven...

— Ja, förstå mig rigtlgt, Elin. Det
vore Ju en frivillig skilsmessa. Du
kunde gå i plats som förut, då du
hade det bra... innan vi kände
hvarandra, du vet... och jag finge ta mig
fram så godt jag kunde. Om du sedan
ville gifta om dig, kunde <*" få laglig
skilsmessa. Jag tror, att det vore bäst
för — för dig.

— Men för dig, Sven?

Han kunde icke qväfva den suck,
som arbetade sig upp ur hans bröst.

— Det blefve nog svårt för dig,
Sven...

— Det var icke det jag tänkte på,
Elin...

— Hvad då?

En lång paus. Sedan ljöd det — med
en ton som blott kan komma från
hjertesträngar:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:20:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/pjisveam/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free