Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år 1809 gillade och stadfästade
psalmboken. För resten litade hon i det
stycket på vår Herres faderllga godhet
och att hon knogat så ärligt och
samvetsgrant hon kunnat i sina dar, i
synnerhet med potatisplockning.
Men hon var ändå ej rigtigt nöjd.
Det blir man ju för öfrigt aldrig här i
lifvet. Gummans önskan var att
ännu en gång få se något af sina barn.
Intet enda af dem hade kommit
tillbaka till den gamla stugan. Det hade
gått dem alla så väl. Inne i djupet af
hennes hjerta fans dock en önskan, att
åtminstone ett af dem skulle hafva
mött motgångar som varit för svåra
* och återvändt hem till stugans frid.
Men när denna önskan blef förnimbar,
förskräcktes gumman öfver sitt
invärtes förderf och högg i med den
längsta predikan i postillan och den
längsta psalmen i psalmboken.
Men fast hon sjelf var så rädd för
att tänka denna önskan, hade visst
någon magt i vädret fått veta den, ty
en vacker dag — nej, precis vacker var
den då inte, ty snön yrde kring knuten
på stugan och bildade höga drifvor vid
trappan — kom Petter Johan hem igen.
Men han var icke trött af lifvets strid.
Långt derlfrån. Han var tvärtom så
glad och käck och lefnadslustig som
salig Kanon i de dagar, då han vann
den då för tiden icke gamla gummans
hjerta och pryglade upp ett halft
dussin af bygdens unga män, som
åtrådde samma sak. Det var en helt annan
Petter Johan än den linhårige pojke
som brukade stå så förlägen för folk
och torka sig om näsan med venstra
tröjärmen. “Har du inte mål i
munnen, pojk?” brukade hon säga till
honom. Nu hade han en röst, så den
kunde lyfta taket, och pratade gjorde
han — hvart tredje ord utländska —
medan gumman satt med händerna
hopknäppta i knäet och lyssnade på
honom med större andakt än till
sjelf-ve prosten. Och den gamla själen satt
och grät midt under det sonen gick
fram och tillbaka på stugans golf och
talade om de mest uppmuntrande
saker. Det var märkvärdigt, ty gumman
Kanon var annars ingen käring som
tog till tårpåsame.
Han hade helsningar från dem
allesamman. Stina var gift med en
far-mare 1 Iowa, som hade egor, större än
hela kyrksocknen; Karl Emanuel var
prest; Erik Gustaf — nu skulle
mors-gumman inte bli ledsen utan komma
ihåg, att far varit korporal vid
Krono-bergarne — Erik Gustaf hade stupat
i spansk-amerikanska kriget på Cuba,
sedan han blifvit befordrad till
sergeant. Och Johanna — hon var gift
med en amerikanare, som var mycket
rik och afgudade sin fru. Lapptäcket
hade hon ännu qvar.
När gumman hade hört dessa
ve-modsblandade glädjenyheter torkade
hon sig 1 ena ögonvrån med
förklädssnibben, tittade på Petter Johan och
sade rigtigt hjerterörande:
— Nu stannar du väl hos mig,
Petter?
— Nej, ser du, morsgumman, det kan
jag inte för business. Men du skall
följa med mig till Amerika. Det är
derför jag kommit.
— Te Amerikatt!? X’ du alldeles
sprittande tokig och vildgalen, pojk!
Hvad skall det bli af stugan? Kon
kunde jag kanske ta med mig — men
stugan?
— Det blir nog bra med den saken,
mente Petter Johan och såg efter hvad
tiden led p^t det stora ¡srulduret. hvar»
boett han sedan slöt i hop med en
knäpp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
