Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låg hopsjunken i en pöl af snösörja.
Björn skyndade att taga upp henne.
Hon rörde sig och qved.
Men när han skulle bära henne in
i huset och kom på de tre söndriga
trätrappstegen som ledde till
bakdörren, fick hon plötsligt lif och
medvetande, spjernade häftigt emot och
öat-te båda händerna mot dörrposten.
— Nej! nej! Icke dit! Icke dit in!
Om ni är en barmhertig menniska, tag
mig härifrån... bort, bort härifrån!
Och så sjönk hon i hop till en til jelös
massa igen.
Björn viste nu icke, hvart han
skulle ta vägen med sin börda. Skulle han
gå till den svenske pastorn eller någon
annan menniska, som kunde antagas
hysa någorlunda ihedlldsamma
känslor?
Men–
— Dj—a menniskor!... Ett slags
vanvettigt raseri bemägtigade sig
honom. I skogen ville han söka skydd.
Han viste, hvar blockhusen från ett
nyligen utrymdt skogsläger funnoe.
Dit sträfvade han med sin börda, under
det regn och isslagg piskade honom
1 ansigtet, så länge han befann sig i
det öppna. Inne i skogens djup var
det lugnt, tyst, säkert.
När han kom fram till blockhuset,
dit han blifvit ledd af en bred körväg,
satte han flickan, som nu åter
qvick-nat till, på en bänk, strök eld på en
tändsticka och fick fatt på några
stickor. Den gamla, rostiga kaminen stod
qvar. Han började elda i denna, bröt
sönder en af de fasta bänkarne och
ökado dermed brasan, som nu började
värma och lysa.
Flickan satt och stirrade på elden,
som återsken i hennes uppspärrade
ögon. Men den muntert flammande
lågan kunde icke förtaga det uttryck
af fasa och förskräckelse som
speglade sig 1 hennes blick.
Björn var förlägen. Han grymtade
flere gånger, innan han fick mod att
tala. Slutligen sade han:
— Ni skall inte vara rädd för mig.
Jag är inte så farlig som jag ser
busaktig ut. Ni ville icke, att jag skulle
bära er in till Petersons och jag viste
icke, hvart jag skulle taga er. Så kom
jag att tänka på det här blockhuset...
Det är ett förskräckligt väder i natt,
och det är bäst ni stannar här... Ni
är väl inte rädd för mig?
I stället för svar började hon gråta
häftigt.
Det knäckte Björn. Qvinnor voro
för skogsmannen någonting
främmande och en gråtande qvinna någonting
alldeles nytt. Han viste icke alls.
hur han skulle bära sig åt.
— jag vill er ingenting
illa.stam-made han. Mitt namn är Olle Björa.
Det var den enda försäkran om sin
ärliga afsigt, han kunde komma fram
med.
Emellertid lugnade sig flickan.
Hennes qvinliga instinkt måtte ha sagt
henne, att hon hade med en ovanligt
hederlig karl att göra. Medan Björn
gick och snokade upp stockar att
underhålla elden med, satte hon sig på
en tomlår framför kaminen, så att
hennee kläder skulle torka.
— Var det någon, som ville göra er
något illa der nere? frågade slutligen
Björn i nästan ödmjuk ton.
— Ja... en karl... han var drucken
... kom in till mig...
— Hvem var det? frågade Björn
tvärt.
— Jag vet inte... Men jag vill inte
stanna der nere hos min morbror...
Ack, om jag aldrig kommit hit!
Ju mera de samtalade, desto mera
försvann flickans fruktan för Björn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
