Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tiden gick. och Anna hann öfver
trettiotalet. Hon blef icke vackrare,
men helsa och friskt humör i förening
gåfvo henne ett hull som gjorde, att
hon mera liknade en matrona än en
ungmö — gammal ungmö till och med.
Någon hygglig, ordentlig arbetare
hade hon icke fått — dem hade unga,
slarfviga, slamsiga, men vackra
flickor dansat bort med. innan de fingo
tillfälle att lära känna Anna.
Pengame hade ökats och
slutsumman i tjenstfllckans sparbanksbok var
stor nog både för bröllop, barnsöl och
begrafning ett par gånger om.
Det hade nu blifvit allmänna
omdömet om Anna bland hennes kamrater,
att hon icke hade några giftasgriller i
sin håg. Men man kan aldrig vara
säker på en qvinna i det fallet — och
lika litet på en man, hvad det
beträffar. Och äro icke giftasgriller för
öf-rigt naturens röst, en uppmaning att
lyda dess lagar?
vDet kan antagas, att ju mera Anna
syntes tillfreds med sitt lif, desto
mera längtade hon i sitt innersta efter
qvinnans egentliga lifsuppgift, som
icke är att vara tjenstflicka. Kanske
hon icke sjelf förstod det utan trodde
det vara något annat, som förorsakade
hennes hjerteoro. Man kan icke
begära, att en stackars tjenstflicka skall
kunna analysera de hemlighetsfulla
krafter, som verka så väl Inom henne
som hos den bildade kulturdamen.
Han kom slutligen — en knipslug
karl, som viste, att den sträfsamma
tjenstflickan hade hopsparade pengar
i banken. Han kom som agent för en
religiös tidning, ett organ för samma
sekt, som Anna sedan en tid tillbaka
tillhörde, och han såg så hygglig ut,
hvarjemte han talade så vackert och
blandade litet af Guds ord bland sina
egna utan att derför vara tungsint
pietistisk. Tvärtom var han rigtigtglad
och uppmuntrande. Naturligtvis
prenumererade Anna på tidningen och
bjöd honom äfven på kaffe med
smakliga sockerkringlor.
Fastän hon visst Icke var lättrogen
gentemot okända manspersoner,
tvekade hon icke ett ögonblick att
antaga hans vänliga inbjudning att i hans
sällskap gå till kyrkan på qvällen, då
det skulle vara kaffefest i
undervåningen. Han hade ett vinnande,
förtro-endeingifvande sätt och var ju
dessutom religiös och — detta framför allt
annat — tillhörde samma sekt som
hon. Hade han varit metodist... ja,
då hade det kanske varit en annan sak.
Snellman — så hette Annas nya
bekantskap — smed. medan Jernet var
varmt. Det "dröjde icke länge, innan
vänskapen blef så innerlig, att den
utan vidare kunde kallas kärlek, men
huruvida det skulle ha blifvit något
formligt frieri, om icke Anna varit den
hon var, det var svårt att säga.
En qväll, när Snellman följt henne
hem från något möte — kaffefest
eller bönemöte — i kyrkan och han,
efter vanligheten på senare tiden, blef
inbjuden i köket, der han pratade bort
en stund — men aldrig trakterades
med annat än möjligen ett glas vatten
— ville han ta Anna om lifvet och
sätta henne I knäet. En rodnad, som icke
egentligen var harmens, steg upp på
hennes kinder, men hennes känsla
hölls i tyglarne af det praktiska
förståndet, som hvar och en ensam
tjenstflicka, hon må vara hur dugtig som
helst, måste ha, om det skall gå henne
väl.
— Hvad är det ni menar, mr
Snellman, frågade hon på ett bestäm dt och
rättframt sätt.
Nu måste det krypa fram — och det
var nog, hvad Anna ville. Från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
