Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon fortfor att tala. Det var om sig
sjelf hon talade.
Hon var född i en af mellersta
Sveriges socknar, der fadern var prest.
Hennes barndom förflöt i lycklig,
omedveten glädje. Något ostyrig var hon,
som ju i allmänhet är förhållandet med
prestbarn. Hon fick en god
uppfostran både i hemmet och sedan 1
närmaste stads flickpension. Sedan hon
blif-vit konfirmerad, fortsatte hon sina
studier. Hon ämnade utbilda sig till
lärarinna. Det var härunder hon lärde
känna en ung underlöjtnant...
Här gjorde hon ett uppehåll och i
hennes ansigte — hittills lugnt och
klart som en passionslös, högre
varelses — syntes ett uttryck af menskligt
patos. Men det var blott ett ögonblick.
Sedan återtog hon — måhända efter en
kort, hård själsstrid:
— Det finnes ingen annan kärlek än
kärleken till Jesus.
Och nu glödde hennes ögon af en
fanatism, som hade stor likhet med vild
förtviflan.
Derpå öfvergick hon tvärt att tala
om sin utvandring till Amerika. Hon
var ännu icke tjugu år, då hon
anlände till New York. Der tog hon plats
som tjenstflicka för att försörja sig
och deltog lifligt i alla nöjen för att
söka glömska — glömska från de
minnen, som plågade hjerta och samvete.
Det är icke alla, som blifva förkrossade
af olyckan. Många dansa omkring i
ystra hvirflar af smärtan, likt stungna
af taranteln. Man misstager ofta detta
för uppsluppen glädje.
Hos denna unga flicka skymtade dock
förtviflan stundom fram i den
främmande omgifningen, der hon befann
sig ensam, lösbruten, med alla band
söndrade — kastad kring som ett lätt
flarn på ett upprördt haf.
I detta haf simma hajar — tätt med
hajar — men underligt nog föll hon
Icke rof för någon af dem.
Men hon råkade en af dessa
menni-skor, som jägtade af längtan efter lyc-.
ka irra hit och dit, likt sägnens
albatross, som ständigt måste föra en
sväf-vande tillvaro, till dess han slutligen
med trötta vingar föll ned i hafvet.
Det var någonting som drog dem till
hvarandra — instinkt — naturdrift
— längtan efter ett hem hos dem båda.
Kärlek fans icke — åtminstone icke å
hennes sida. Kärlek hos henne var
det samma som minnen, smärta, qval.
Hennes känsla var en af hvila efter
att hafva sprungit sig trött för att
undkomma en fiende. Han var som man
alldaglig, ytlig,men ordentlig och
skötsam — de senare egenslcaperna väckta
till lif vid äktenskapet. Han arbetade
på en fabrik, drack upp en högst ringa
del af förtjensten och var omtänksam
om hemmet. Detta var litet ooh
tarf-ligt, men det låg så, att en solstråle
emellanåt kom in genom fönstret och
det började så småningom växa upp en
stilla lycka derinne.
En liten varelse som låg 1 vagga
försonade allt. Sak samma hvad en
qvin-na har varit, som moder är hon en
madonna.
Men det förflutnas spöke låg och
lurade. Nu var det ett lämpligt tillfälle
för det att visa sig. Och det kom — på
svarta vingar kom det flygande öfver
Atlanten. Detta är bildlikt taladt, ty
i verkligheten kom det väl i form
af bref och spred sig sedan som
rykte.
Mannen fick veta det... Han var
ingen vild natur, som gjorde henne
något illa; icke en ädel. som förlät. Han
var helt enkelt h vardagi ig och som
sådan full af feghet och futtighet. Han
rymde från henne och barnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
