Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu kom djefvulen med sin
förnämsta bund8förvandt, nöden, och
bortförde henne. Undan dem rycktes hon —
men först sedan hon biifvit
misshandlad och våldförd och hennee kläder
sönderrifna i trasor — af en liten blek,
lydig, nästan grymt disciplinerad
qvin-lig frälsningssoldat i
“slumbrigaden.”...
När hon slutat denna
lefnadshisto-ria, berättad med andra ord än här,
vände hon med en verkligt lidelsefull
religiositet sin blick, som mera sett in
i hennes eget förflutna än pä de
kring-stående, upp mot höjden och bad en
bön, hvars glödande ursprungliga ord
nästan höjde sig till lyrisk poesi...
I det samma skrälde
messingsinstru-menten, tamburinerna skramlade och
den lilla frälsningstruppen stämde upp
melodien till en populär gatslagdänga,
som lät ytterst banal, och i takt med
den, eller rättare hvar och en i takt
med sitt instrument, troppade den af
till ett annat gathörn, följd af gatans
barn. de stora och de smft.
Bland dem, som stannat vid den
Icke ovanliga företeelsen af en trupp
frälsningssoldater “l elden”, var en
lång, mager, siuskig karl, som luktade
whiskey och lök mycket starkt. Han
gjorde snarare intryck af att vara
ut-lefvad än gammal till åren. Full var
han egentligen icke, ty då skulle han
hafva varit redlös. Icke heller var han
nykter, ty i detta tillstånd skulle han
säkerligen också hafva varit redlös.
Förmodligen var han sådan som nu
bäst i stånd att — med konstlade
medel — hålla sig uppe.
Med blodsprängda ögon stod han och
stirrade på frälsningsflickan, då hon
talade. Allt mer och mer tycktes deesa
ohyggliga ögon med sin dämpade hel-
vetesglöd tränga sig ut ur sina djupa
hålor. Det var pinsamt att se.
Slutligen blänkte det till.. .Klar som
en diamant glänste ett ögonblick en
tår på det smutsiga, pussiga, äckliga
an8igtet och trillade sedan ned på den
rostfälda, flottiga västen...
Plötsligt sjönk han ned på
trottoaren med öfverkroppen mot en lyktpåle
och benen i rännstenen. Der låg han
hopkrupen — det ryckte i hans kropp,
så att den skakade som en lös,
slem-mig massa, hälften menniska, hälften
blötdjur.
— Di lie! anmärkte en och skrattade
föraktfullt.
— Hej! hej! skredo gatpojkarne och
ryckte honom i den trasiga tröjan.
Ett öfverlastadt samhällets
olycksbarn, liggande i en ränsten, är ingen
ovanlig syn i en storstad. Men den
drar alltid en liten folkhop, och den
som stod församlad här,delade sin
uppmärksamhet mellan den som låg på
gatan och frälsningstruppen —
ungefär som den beter sig i en cirkus, der
det finnes mera än en manège. Den
såg allt, men egnade ingen särskild
uppmärksamhet åt någotdera.
När frälsningstruppen aflägsnat sig,
stannade ännu några af de nyfikna
kring den fallne, som låg der lik en
formlös massa. Man ville vänta, till
dess polis kom, och man finge se
patrullvagnen föra bort den druckne —
ty att han var något annat än drucken,
kunde man icke föreställa sig.
Plötsligt reste han sig och till
folkhopens häpnad gick han hastigt och
utan att vingla derifrån.
I en lokal, som förut varit krog. höll
frälsningsarmén sina möten, alldeles
liknande dem, som förut hållits i
gathörnen. De flesta af åhörarne
besto-do af sådana, för hvilka en sittplats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
