Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var välkommen, sak samma livar den
befann sig.
På tribunen stod samma
frälsnings-flicka, som berättat sin lefnadshistoria
ute vid gathörnet. På en af platserna
närmast dörren satt den, som legat i
rännstenen. y
När de omvexlande. ofta
osamman-hängande talen och
slagdängmelodier-na pågått en stund, gingo ett par
qvln-liga frälsningssoldater och upptogo
kollekt med tamburinerna, på hvilkas
solkiga skinn mest kopparslantar
lädes.
Äfven hon deltog i detta ödmjuka
tiggande. Hon kom rakt fram längs
gångeji, vid hvilken’ han *satt. Sakta,
sakta, tycktes hon sväfva fram... Han
satt med händerna djupt instuckna i
byxfickorna och hufvudet nedsjunket
mot bröstet...
Nu klirrade den lilla tamburinen
alldeles bredvid honom. Hans fingrar
rörde sig nervöst i de tomma fickorna
och det var liksom ett tjockt dok af
skam höjt sig öfver honom.
Tamburinens sakta klirrande gaf genljud i
hans öron... klingade som bjellror...
dånade som kyrkklockor... och
brusade slutligen som en katarakt af dofva
ljud...
Hon lade Bin hand på honom. Det
var, som om en hvlt dufva sväfvat ned
och satt sig på en gödselhög. Han såg
upp...
— Oå ifrån mig, sade han hest. Ni
vet inte hvem jag är. Jag är... en
usling.
— Det är Just sådana vi vilja föra
till ett bättre llf, sade hon i mild ton.
— Men inte skulle ni vilja omvända
— djefvulen?
Hon drog munnen till ett sv*k*
leende och 8varade:
— Jo, det skulle vi visst vilja, om vi
kunde. Det är för öfrigt just det som
vl hålla på med, tilläde hon allvarligt
... Vill ni bli frälst?
— Gå ifrån mig! Jag är djefvulen
— er djefvul... Ida...
En mängd kopparslantar rullade på
golfvet och med det samma bröt ett
rigtigt Bedlam löst i lokalen. En
mängd slynglar slogos om de rullande
slantarne. Det råa buseleméntet, för
hvars räddning denna lilla trupp af
menniskoförbättrare arbetade,
försakade och i de flesta fall dukade under,
hojtade, skrek och hvlsslade. Nu var
det “skoj”. När inga ord kunde göra
sig hörda, grepo frälsningssoldaterna
till musiken, hvilket gjorde oväsendet
så mycket större. De hårda slagen på
bastrumman ljödo som kanonskott i
batalj. Armén hade en af sina vanliga
skärmytslingar.
Midt under allt detta stod hon, ur
hvars darrande hand tamburinen med
koppars]antarne fallit och som
deri-genom varit den oskyldiga, orsaken
till oredan, allt Jemt avar hes
slusken.
Han viste redan förut, hvem hon
var. Det hade han ju erfarit derute
på gatan. Och hon hade nu fått veta,
hvem han hade varit - ty nu var
han ingen. Han hade varit den unge.
förföriske löjtnanten... Hon kunde
knapt tro sina Ögon. Hon måste helt
och hållet lita på sina öron.
Han var icke den ångerfulle,
bedjande. Han var den förtviflade, den
dömde, som erkänner det rättvisa i sitt
straff, den hopplöse, som ej längre ser
någon räddning.
Ett ögonblick hade hon tänkt att gå
ifrån honom, ett ögonblick kände hon
sig som hvilken annan ovinna som
helst i samma belägenhet, men i nästa
var hon frälsnlngsflickan —
barmher-tighet8sy8tern i det menskliga
eländets stora sjukhus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
