Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mor Elna kunde icke läsa längre
utan satt i stället och undrade, medan
potatisen kokte.
Det skulle väl inte vara möjligt att
de oärlige brefbärarne nere i
Karlshamn varit orsaken till att ingenting
afhörts från Lars? Eller hvad värre
var, hade någonting händt honom?
Den nye skolmästaren i byn, som var
nästan så lärd som en prest, hade
talat om rysliga saker angående de
vilda indianerna och menniskoätarne i
Amerika. Hade mor Elna vetat allt
det der i tid, skulle Lars aldrig fått
fara dit.
Mor Elna3 förklädessnibb blef ännu
våtare.
Gubben Sven satt i kakelugnsvrån,
buttrare och tystare än någonsin
annars. Han tycktes icke tänka på något
annat än sin gamla pipsnugga, som
hade fått en svår förstoppning, och
han var nära att förstöra Julens frid
genom att smutsa ner spottlådan, som
högtiden till ära blifvit försedd med
fin hvit sand och artistiskt ordnadt,
hackadt granris.
Plötsligen hof han emellertid upp sin
röst från kakelugnsvrån till något
tydligare än en grymtning.
— Ja’ töckte dä’ knabbade, sade han
och tittade villrådigt på gumman.
— Dä’ va’ väl du sjelfver som
knabbade mä’ din lea pipa.
— Nä, Gu’, knabbade dä’ på dörrn,
sa’ Sven.
— Gå å öppna då, svarte mor Elna,
i det hon reste sig upp för att sjelf
göra det.
Det var mörkt ute i förstugan, och
när mor Elna öppnat yttre dörren,
drog hon sig sakta baklänges in igen,
under det hon höll stugudörren öppen
för den främmande, som måste buga
sig djupt för att icke stöta hufvudet
emot och klifva högt för att komma
öfver tröskeln.
Det blef häpnad i stugan, när han
trädde in. Till och med den gamle,
gråspräcklige katten, den lugnaste och
mest flegmatiske af dem alla derinne,
reste sig upp på den högt uppbäddade
sängen med dess lapptäcke och
hoppade ned på golfvet utan att som
vanligt fö/st stå och sträcka p& sig en
halftimme.
Den nykomne var också egnad att
uppväcka häpnad. Han hade nemligen
stor, tjock, pelsbrämad öfverrock och
en hög cylinderhatt, på h vil ken snön
låg hvit och tät på topp och brätte.
— God afton, sade han med en djup
röst, hvilken liksom darrade i bröstet.
— Guss fre, svarte Sven med sin
åldriga, spruckna stämma.
Han kände icke den “höge herrn”
och blinkade skyggt mot honom under
sina buskiga, gråa ögonbryn.
Men hade denne varit klädd som
Sa-lomo i all sin härlighet eller som
La-zarus i sitt armod, så skulle mor Elna.
trots sin af ålder försvagade syn, dock
ha vetat hvem det var.
Det var Ju Lars!
— Åh. Harre Gu — det var allt hon
förmådde yttra och så föll hon i den
famn som hastigt öppnades för henne.
Gubben Sven reste sig på sina
darrande ben.
— Ser du inte att dä’ ä’ Lars, far?
sade mor Elna, som Icke länge på
synligt sätt hängaf sig åt sina känslor och
som nu kände sig nästan skamsen
öfver sin svaghet.
— Ah — ä’ — dä’ — Lars?
Och icke utan vördnad såg gubben
Sven på sin son. då denne skakade
hand med honom. Det enda han kom
sig för att säga var att upprepa:
— Jaså — dä’ — ä’ — Lars?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
