Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Catcb”.
En som inte kunde sägas ha legat på
latsidan, det var Sofi. Hon hade varit
på baler om vintern och på picnic om
sommaren, bevistat möten och tillhört
sällskap och föreningar och
goodtem-plare och nästan så många kristna
samfund som finnas i sta’n samt hade
äfven en tid varit betänkt på att
öfver-gå till mormonerna...
Innan jag fortsätter, vill jag
upplysningsvis nämna, att Sofi är köksa der
Lisa är kammarjungfru. Och Lisa —
eller Lisette, som hon helst vill heta —
är kammarjungfru, der Sofi är köksa.
Så nu vet ni ungefär hvar det är.
Det är för öfrigt Lisette som
välvilligt lemnat de upplysningar hvUka
förekomma här och der i denna lilla
historia. Och det är enligt hennes
utsago, som Sofi skulle ha försökt alla de
ofvan uppräknade, lofliga medlen, men
ändock förblifvit ogift.
Det var högst märkvärdigt. Sofi var
visst Inte ful — långt derifrån —
ungefär lika långt derifrån som från att
vara vacker. Det är emellertid svårt
att så noga bestämma. Smaken är så
olika. Men karltycke hade hon haft.
Fästmän hade hon inte heller saknat.
En tid hade hon till och med en olika
för hvar qväll i veckan. Så sa’
åtminstone Lisette, och hon tyckte inte
att det var något omoraliskt alls i det,
inte.
Men Sofi hade otur — man skulle
inte kunna kalla det något annat. Af
alla hennes “båås” och “bästefällor” och
"tjangser” och “massar” och hvad alla
andra ljufva namn de fingo hade
ungefär hälften, när det kom till punkt
— och dit kom det alltid förr eller
senare — icke vågat sig in i äktenskap
med Sofi och resten icke kunnat,
emedan de redan förut voro så mycket
gifta, som landets lagar tllläto.
Sofi hade, utan att det hjälpte
henne att hon stretade emot, närmat sig
trettiotalet — år, ej fästmän — och
mycket motvilligt aflägsnat sig
derifrån igen på andra sidan. Ju äldre
hon blef, desto mera giftaslysten blef
hon. Det är just ingenting ovanligt.
Men ovanligare är att, som hon,
frimodigt Ullstå det.
— Kärlek ger jag sjöttan, sa’ hon.
Den är som Charlotta Roos; den
smakar bra men mättar Inte. Tacka vet
jag giftas!
Det sa’ Lisette, att hon sa’. Och de
orden skulle hon ha yttrat en qväll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
