Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att lifva mitt humör omtalade
mina tillfälliga bekanskaper bland
landsmännen på Chicago avenue sina
erfarenheter från den tid de genomgingo
det, som för en blifvande amerikansk
medborgare tyckes vara lika
oundvikligt som skärselden för en rättrogen
katoliks salighet. Men detta lifvade
icke alls mitt humör. Snarare
tvärtom.
Efter två månaders vistelse i
Chicago var det slut med all min
äfventyrs-lust. Så ock med penga me. För den
sista 5-centaren köpte jag ett
obegag-nadt frimärke, hvilket jag satte p& ett
bref till Sverige med bön om flera
pengar. Brefvet var mycket långt och
rörande, och det skulle inte alls förvåna
mig, om jag finge veta, att det blef
in-fördt i “X-stads Allehanda” för att
skrämma folk från att utvandra och
öka den allmänna missuppfattningen
af Amerika i Sverige. Om så skedde
och i så fall hvilka följder det hade,
vet jag dock icke.
För mig hade det emellertid e n
mycket vigtig följd — mrs Olson lät mig
logera på kredit i afvaktan på de
pengar jag bedt om och var säker om.
De anlände aldrig — på grund af att
de aldrig blefvo sända. Att skicka
pengar till Amerika, det vore Ju som
att sända kol till Newcastle, tänkte
nog farsgubben.
När vi väntat rätt länge — både mrs
Olson och jag — måste vi uppge
hoppet. Dervid var rars. Olson den
första. Hon kunde inte längre låta sin
ungkarlssängkammare vara, som hon
uttryckte sig, “en ko som bara åt men
inte mjölkade”. Detta var, som jag
också förestälde mrs Olson, en minst
sagdt vågad liknelse. Men det halp
inte. .Tag kunde inte få ha
ungkarls-sängkammaren på kredit längre.
Men mrs Olson hade ett varmt hjer- ’
ta. Det skulle knapt kunnat vara
annorlunda. så väl ombonadt som det
var. Och för att jag skulle slippa att
ligga på bar backe, ville hon gå in på
att gifta sig med mig.
— Har Jag försörjt tre karluslingar
i mina dar, så måtte jag väl kunna
försörja den fjerde, sa’ hon. Och
tilläde. då jag kanske visade mig en smula
förskräckt:
— Han behöfver inte tro att dom
svalt ihjel.
Det lugnade mig betydligt. Jag
brydde mig icke ens om att fråga, hvad
de tre saligen afsomnade egentligen
dött af. Den enda död, jag då för
tillfället fruktade, var hungersdöden, och
detta derför, att den stirrade mig midt
i anslgtet — såvida Jag vände mig bort
från mrs Olson n. b.
Kronologiskt noga hade jag
visserligen ännu icke uppnått den i Illinois
lagliga äktenskapsåldern. Men de få
månaderna Jag vistats i Chicago hade
haft samma verkan som många, långa
år.
— En månad till och jag blir
gråhå-rig, hade jag flera gånger sagt till mig
sjelf.
Hvad mrs Olson beträffade, så var
hon inte en dag äldre än då hon gifte
sig med framlidne mr Olson. Hon stod
lugn som «n filbunke vid sina 39 år
och lät tiden gå förbi sig.
Det fans således inga nämnvärda
hinder för äktenskapet. Min
ungkarlssängkammare kunde jag naturligtvis
inte få behålla i hvilket fall som helst,
men jag hade utsigt att få flytta ln i
kökssängkammaren, hvilket ju ändå
var bättre än att vara husvill. Jag
tankte på saken...
Men — det blef ingenting af! Det
var för öfrlgt inte helt och hållet mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
