Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, liksom neckens musik
förtrollade folk i hans hemland.
Ju mera han hörde deraf, desto mera
svärmisk blef han till sinnes. Han
dolde icke längre för sig sjelf, att han
gripits af kärlek till denna lilla
‘’näktergalen” endast genom att lyssna till
henne utan att någonsin hafva sett en
skymt af henne.
Han önskade visserligen f& se henne,
veta hennes namn och så mycket som
möjligt få utfbyta sina fantasier’ mot
verklighet, och han var öfvertygad om,
att detta kunde ske genom att med en
viss fintlighet utfråga värdinnan. Han
föresatte sig också att göra det, men
uppsköt dermed gång på gång. En
viss blyghet — en förut obekant känsla
— hade bemägtigat sig honom.
Dessutom viste han, hvilken oerhörd
sqval-lermoster hans värdinna var.
Lyckligtvis skulle han icke behöfva
anlita henne. Den magt, som står
romantiskt älskande bi, hjelpte honom.
En afton, då han klef upp för
trapporna till sitt ungkarlsrum, varseblef han
på tredje våningen en ung dam ringa
på klockan till det apartment, som
befann sig under hans rum påfjerde. Han
var så säker om, att det var ‘‘den lilla
näktergalen", som hon sjelf sagt
honom, då han kom upp...
— Gud, hvad hon var vacker!
Det var inte underligt, att hon sjöng
så härligt. Allting måste ju vara
harmoniska hos henne. Hon hade ju det
mest förtjusande ansigte till den mest
formsköna gestalt — någon som han
både hört och sett vara mycket
sällsynt. Han blef så betagen, att han —
smög sig tyst förbi henne.
Nu hade han hört henne och sett
henne. Sedan följde stegen på “en ung
mans väg till ena pigo”.
De voro icke så svåra, som han före-
stält sig. 1 stället voro de
öfverra-skSrnde lätta. Herr Holm var — äfven
då icke kärlekens eld förorsakade högt
ångtryck — ingen betänksam karl, och
Hildegard —hon hette Hildegard i
harmoni med allt annat — mötte honom
på halfva vägen.
När de, knapt en vecka efter första
mötet, en qvällstund gjorde en
promenad till Lincoln Park. var herr Holm
som man lätt kan förstå, öfverlycklig.
Men —ingen lycka är alldeles
ogrumlad här i denna ofullständiga verld.
Så tjusande som Hildegards stämma
var, när hon sjöng, så lindrigast sagdt
obehaglig var den, då hon talade. Den
lät, som då man rifver itu tygstycken
— och hr Hölm kunde så mycket
lättare göra jemförelsen, som han var
"clerk” i ett “dry goods store”.
Detta föreföll honom högst
besynnerligt och ganska smärksamt. För att
motsäga det obehagliga intrycket af
hennes röst lät han sina ögon njuta så
mycket mera af hennes kroppsliga
fägring. Och nu, som alltid, gälde ögonen
mera än öronen.
Som inledning till bekantskapen
hade Hugo (som han numera hette)
uttryckt sin förtjusning öfver Hildegards
vac-kra sång. Hon blef då häpen för
ett ögonblick — men blott ett enda
litet ögonblick. Sedan fattade han sitt
beslut.
Han kunde gerna framhärda i den
tron, att det var hon som sjöng i
våningen inunder — hon som inte kunde
ta en ton... ha, ha, ha! Det var
“ki-ligt”. För öfrigt gjorde det ingen
skada. Han skulle ändå aldrig komma
att tycka om den fula, förkrympta
Lina. Annat var det med henne sjelf —
henne skulle han nog bli “stuck på”
utan någon musik alls, det var ingen
fara. Men innan de bllfyit litet när-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
