Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjungit här. hvarken gudomligt eller
menskligt.
— Ja, men... Han såg så
genomför-undrad ut, att den puckel rygglga icke
kunde hindra ett leende.
— Jag försäkrar er ännu en gång —
det är ett misstag.
Han stammade en ursäkt, log
half-fånigt och gick uppför trappan till sitt
rum, hvarunder han flera gånger
snaf-vade.
Lina drog sig in 1 sin jungfrubur, der
hon satte sig 1 sin Ulla nätta gungstol
af bamburör. Hon satt och tänkte och
gungade sakta.
Utan mycket begrundande förstod
hon sammanhanget. Han der uppe —
Holm hette han visst — hade hört
henne sjunga och tyckte om sången. Han
var musikälskande. Så hade han fått
syn på Hildegard, då hon varit der på
besök, hade blifvit bekant med henne
— Gud vete hur — och som han var
förtjust i henne, trodde han, att det var
hon som sjungit... eller kanske...
hade han trott att det var hon som
sjungit och derför blifvit förtjust...
Instinktlikt vände sig Lina mot
spegeln som stod bakom henne. Hon
ryste och suckade...
•
— Misstag! mumlade hr Holm för
sig sjelf, när han kom upp på sitt rum.
Derefter fortsatte han tankegången
tyst, utan att taga upp Hildegards
porträtt, som han råkat rifva ned, när
han tog tändstickorna för att tända en
cigarr. -4
Han hade misstagit sig på Hildegard
Det enda, som fängslat honom, var
hennee sång och hennes fagra yttre.
Nu när han fått veta, att sången icke
var hennes och han icke hade hennes
fagra yttre för ögonen (porträttet låg
på golfvet med baksidan uppåt) kände
han endast afsky för henne. Hon var
obehaglig, prosaisk, grof, vulgär,
ka-rakterslös och lättsinnig. Han både
skämdes och förbittrades öfver, att han
hyst så upphöjda, svärmiska känslor
för henne... Men hvem tillhörde då
rösten, som upptändt kärleken och
hvilken kärleken med rätta tillkom?..
Väl icke den der lilla fula krymplingen
der nere — miss Olson, eller hvad det
var hon hette... Det kunde icke vara
möjligt... Var det hans "lilla
näktergal?” — en puckelryggig
näktergal!... Ja, det fans knappast något
tvifvel derom, ehuru hon icke sagt,
hvem det var, som sjöng der nere, och
han varit glömsk — eller bestört nog
att icke fråga.–
Flera qvällar satt han och väntade
att få höra den ljufva sången. Men
den hade upphört — tycktes hafva
tystnat för alltid. Det gjorde honom
ännu mera förundrad...
För att slå bort griller och
grubblerier beslöt han att uppsöka sina gamla
vänner på deras vanliga mötesplats,
sedan han förgäfves väntat att få höra
en ton från’ våningen inunder.
På vägen dit mötte han Hildegard.
— Nej, se god ivning — Hugo!
— Ursäkta, sade han främmande, det
är visst ett misstag.
Hon iakttog honom ett ögonblipk.
Derpå yttrade hon hastigt.
— Ah!... ja... excuse mej!
Och med en knyck på nacken gick
hon vidare, under det hon sade för sig
sjelf:
— Jag bettar på, att han såg mig i
parken den qvällen Jag var der med
den der bartendaren. Jisses mej, inte
kunde jag tänka mej till att jag mlxat
mina däts. Well, jag kärar inte,
ännl-ha!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
