Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty den svenska sången är numera ingalunda någon folkets
egendom. Det är nästan omöjligt, att vid samkväm eller
högtidliga tillfällen, äfven om dessa senare äro af aldrig så
stor fosterländsk betydelse, åstadkomma någon sång såsom
uttryck för stämningen. Den stora massan förhåller sig
stumt åhörande och får nöja sig med att uppfånga ett eller
annat fragment af den beställda konstsången, om sådan
utföres. Någon allmän högtidsstämning, någon djupare
samkänsla af vördnad och kärlek gent emot det för alla
gemensamma fosterlandet kan på detta sätt svårligen åstadkommas.
I detta hänseende stå vi tillbaka för flera utländska folk,
ej minst för våra bröder norrmännen. Deltagare i
Nansenfestligheterna hafva skildrat, hvilket öfverväldigande intryck
det gjorde, när den oöfverskådliga folkmassan enigt och
kraftigt uppstämde Norges härliga folksång: “Ja vi elsker
dette landet.“ Äfven hos oss hafva under de senaste åren
erkännansvärda försök gjorts att åstadkomma allmän
enstämmig sång vid fosterländska fester såväl inomhus som i
fria luften. Oftast har man därvid afsjungit “Du gamla,
du friska, du fjällhöga Nord.“ Dessa exempel mana till
efterföljd; deltagandet i sången vid dylika tillfällen borde
kunna blifva långt allmännare än hvad hittills varit händelsen.
Någon torde måhända fråga, om sångens ställning i
vårt land är så mycket sämre nu än fordom, om det verkligen
sjöngs mera förr än nu i Sverige? Forskningen lär oss,
huru våra folkvisor uppkommit under medeltiden såsom en
yttring af en tidsanda, då lifvet var mera enkelt än nu, och
samhällsklasserna icke fientligt stodo emot hvarandra. Just
den samhällighetskänsla den för med sig, det att den kan
sjungas och kännas af alla, utgör hemligheten af folkvisans
skönhet. Hon fortfor sedermera att lefva på folkets läppar,
och under reformations- och renässanstidehvarfvet finna vi
sången hemvan hos våra store och bildade. Om de fleste
medlemmarne af Wasahuset och äfven om deras hof står det
särskildt antecknadt, att “de älskade sång och musik och
visste vackert sjunga och spela på luta“. Och för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
