Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strängarna, liksom längtande att åter höra de gamla, kära
tonerna.
Det var ett väldigt rumor i rummet, men liksom
döv för alla andra ljud, utom dem, han själv
frambragte, spelade Nat sakta för sig själv, i sin förtjusning
glömmande allt annat. Det var endast en av dessa
simpla negerslagdängor, som gatmusikanter pläga spela,
men den slog genast an på gossarna och tystade dem,
och snart lyssnade de med överraskning och nöje.
Småningom kommo de närmare och närmare, och mr
Bähr gick fram för att betrakta gossen, ty Nat spelade
nu friskt undan, liksom han varit i sitt rätta element,
och brydde sig icke om någon levande själ, och hans
ögon strålade, hans kinder glödde, och hans smala
fingrar flögo, medan han kramade den gamla fiolen
och nödgade den att till allas hjärtan tala det språk,
som han höll så kärt.
En salva av högljudda handklappningar belönade
honom bättre än ett regn av slantar, varpå han
upphörde och såg sig omkring, liksom för att säga:
— Jag har gjort mitt bästa; det skulle glädja mig,
om ni kunde tycka om det.
— Du gör det ju alldeles mästerligt, skrek Tommy,
som ansåg Nat för sin skyddsling.
— Du kommer att bli första fiolen i min kår,
tillade Frans med ett bifallsleende.
Mrs Bähr viskade åt sin man:
— Teddy har rätt; det är något att göra av det
barnet. Och mr Bähr nickade med mycket allvar på
huvudet, klappade Nat på axeln, och sade i en
hjärtlig ton:
— Du spelar rätt bra, min son. Kom nu och
spela något, som vi kunna sjunga.
Det var det lyckligaste, stoltaste ögonblicket i den
stackars gossens liv, då han leddes till hedersplatsen
vid pianot, och gossarna, utan att bry sig om hans
dåliga kläder, skockade sig kring honom,
aktningsfullt betraktade honom och ivrigt väntade på att åter
få höra honom spela.
De valde en sång, som han kände till; och efter
en eller två falska ansatser kommo de i gång, och
fiol, flöjt och piano ledde en kör av barnsliga röster,
som åter bragte det gamla taket att klinga. Det var
mer än Nat, som var svagare än han visste av,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
