Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snart att tro, att även människorna älskade hans själ
och icke brydde sig om hans kropp, annat än för att
hysa medlidande med honom och hjälpa honom att
bära sitt lidande.
En gång, då han lekte menageri med de andra,
sade en av dem: — Vilket djur vill du föreställa, Dick?
— Å, jag är dromedaren, ser du inte puckeln på
min rygg? svarade han skrattande.
— Det är du, min snälla lilla pys — men icke
en dromedar, som bär bördor, utan en sådan, som
vid sidan av elefanten går främst i processionen, sade
Demi, som dirigerade skådespelet.
— Jag hoppas, att andra skola bliva lika
beskedliga mot den stackars lille pilten, som mina gossar
lärt sig bliva, sade mrs Hanna fullkomligt belåten
med framgången av sina lärdomar, då Dick skred förbi
henne med utseendet av en mycket lycklig, men mycket
svag liten dromedar, bredvid den grovlemmade Stuffy,
som med tungrodd värdighet spelade sin roll av elefant.
Jack Ford var en klipsk, tämligen förslagen gosse,
som blivit skickad till denna skola, emedan den var
billig. Mången skulle hava ansett honom för ett
slughuvud till gosse, eller vad amerikanerna kalla en
smart boy, men mr Bähr tyckte ej om hans sätt att
göra skäl för den amerikanska benämningen och ansåg
hans brådmogna illparighet och vinningslystnad för ett
lika stort lyte som Dollys stammande eller Dicks puckel.
Ned Barker var lik tusen andra fjortonåriga
gossar: långbent, drumlig och skrävlig. Också kallade
familjen honom »drulen» och väntade att se honom
tumla omkull över stolar eller stöta pannan mot bord
och knuffa ned vilken småsak som helst, som stod
honom närmast. Han skröt betydligt över det myckna
han kunde göra, men gjorde sällan något för att
bevisa det, var icke modig och var något fallen för att
skvallra. Han spelade gärna översittare mot små
gossar och smickrade de stora, och utan att vara det
minsta elak, var han just en av dessa naturer, som
mycket lätt kunna ledas på villovägar.
George Cole hade blivit bortklemad av en alltför
medgörlig mor, som fullproppade honom med sötsaker
tills han blev sjuk, och sedan ansåg honom för klen
för att studera, så att han vid tolv års ålder var en
blek, däst gosse, slö, nyckfull och trög. En god vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
