Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade leksaker, stack han ett bräkande lamm under ena
armen och gamla Arabella under den andra, föga
drömmande om, vilken ångest den sista avguden skulle
förorsaka honom.
— Vart ska ni gå, mina pullor? frågade mrs Hanna,
då skaran gick förbi hennes dörr.
— Till den stora klippan för att leka; få vi inte
det?
— Jo, men gå inte för nära dammen, och var
rädda om den lilla pysen.
— Det är jag alltid, sade Daisy och ledde med
en överlägsen min sin myndling vid handen.
— Nu ska ni alla sätta er ned runt omkring och
inte röra er ur fläcken förrän jag säger till. Denna
flata sten är ett altare, och jag ämnar göra upp en
eld på den.
Därpå började Demi tända en liten eld, som han
sett gossarna göra vid lustpartier. Då brasan var i
full glöd, befallde han, att de närvarande skulle
marschera runt omkring den tre gånger och sedan
uppställa sig i en krets.
— Jag skall begynna, sade han, och så fort som
mina saker brunnit upp, ska ni lägga dit era.
Därmed lade han högtidligt på elden en liten
pappersbok full med bilder, som han själv inklistrat; därpå
följde en förfallen båt, och sedan marscherade de
olyckliga tennsoldaterna den ene efter den andre till döden.
Ingen, från den ståtlige, röde och gule kaptenen till
den lille trumslagaren som förlorat benen, tvekade eller
drog sig tillbaka; alla försvunno i lågorna och
hopflöto i en och samma sjö av smält tenn.
— Nu är det din tur, Daisy, ropade kisseråttans
överstepräst, då hans rika offergåvor, till stor
belåtenhet för de övriga barnen, voro förtärda.
— Mina kära dockor, hur skall jag kunna bära
deras förlust? sade Daisy i en klagande ton, i det
hon med moderlig smärta tryckte hela dussinet till
sitt bröst.
— Du måste, befallde Demi, och med en
avskedskyss åt var och en lade Daisy sina blomstrande dockor
på kolen.
— Låt mig behålla en enda, den här rara blå, hon
är så innerligt söt, bönföll den lilla modern och ryckte
förtvivlad till sig den sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
