Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Mera, mera! röt en fasaväckande röst, och Demi
ropade: det är kisseråttan! Hon måste ha varenda
en! Fort, eller hon kommer att krafsa oss.
In kastades den dyrbara blå skönheten, med
volanger, rosenröd hatt och allt, och ingenting annat än
några få svarta flagor återstod av denna lysande skara.
— Ställ upp husen och träden runt omkring och
låt dem fatta eld av sig själva; det kommer då att
se ut som en verklig eldsvåda, sade Demi, som ville
hava omväxling även i sitt »offör».
Detta förslag vann allmänt bifall, och barnen
uppställde den till undergång invigda byn, lade en rad
kol utefter huvudgatan och satte sig sedan ned för
att betrakta elden. Det drog något om, innan den
ville brinna, vartill färgen var skuld, men till slut
uppflammade dock en ärelysten liten koja och tände
ett träd av palmsläktet, vilket föll på taket av en
stor herrgård, och inom några få minuter stod hela
byn i ljusan låga. Hela befolkningen stod och
stirrade på förödelsen liksom ena träskallar, vilket de
också voro, till dess elden fattade i dem alla och de
brunno upp utan att giva ett ljud ifrån sig. Det
dröjde en god stund, innan byn var förvandlad till
en askhög, och åskådarna voro ofantligt roade av
skådespelet, hurrade för var gång ett hus föll, dansade
som indianer, när kyrktornet flammade upp, och
slungade mitt in i elden ett olyckligt litet fruntimmer, som
såg ut som en smörkärna och som förirrat sig till
yttersta ändan av hyn.
Den storartade framgången av detta sista offer
försatte Ted i en sådan hänryckning, att han först
kastade sitt lamm i elden, och, innan detta ännu hunnit
brynas, lade den stackars Arabella på det bål, där hon
skulle förvandlas till aska. Hon tyckte naturligtvis ej
om det, och hon uttryckte sitt kval och sin förbittring
på ett sätt, som förfärade hennes unge bödel. Som hon
var överdragen med sämskskinn, flammade hon icke
upp, men hon gjorde vad värre var, hon skrympte.
Först krökte sig det ena benet, sedan det andra på ett
fasansfullt sätt, så att det såg ut, som hon varit
levande; därpå sträckte hon upp armarna över huvudet,
liksom i fruktansvärda marter, huvudet böjde sig mot
skuldrorna, hennes glasögon föllo ut, och sedan hela
hennes kropp vridit sig i en sista dödsryckning, sjönk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
