Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte, så skall jag bära dig, när vi komma ned till
vägen.
— Var är vägen? frågade Rob och torkade sina
tårar för att se efter den.
— Där bortom det stora trädet. Vet du inte, att
det är det Ned föll ner ifrån.
— Ja, det är det. Kanske de väntade på oss; jag
skulle gärna vilja åka hem — skulle inte du vilja det
också? och Robs ansikte klarnade, medan han släpade
sig framåt till yttersta ändan av den stora hagen.
— Nej, jag går mycket hellre, svarade Nan, som
var fullt övertygad, att hon skulle bli nödsakad att
göra det och därför beredde sig därpå.
Ännu en lång, mödosam vandring i den alltmera
tilltagande skymningen och en ny missräkning, ty då
de framkommo till trädet, funno de till sin stora
förskräckelse, att det icke var det, som Ned klättrat upp
i, och ingenstädes syntes någon väg till.
— Ha vi gått vilse? sade Rob med skälvande
stämma och fattade förtvivlad sitt tennstop.
— Icke mycket; men jag ser inte bestämt, vilken
väg vi skola gå, och jag tror det är bäst vi ropa.
Därpå började de båda ropa, tills de blevo hesa,
men ingen svarade annat än grodorna i full korus.
— Det står ett annat högt träd därborta, kanske det
är det, sade Nan, på vilken hjärtat började stå i
halsgropen, ehuru hon ännu talade med gott mod.
— Jag tror inte, jag kan gå längre, mina stövlar
äro så tunga, att jag inte kan komma ur fläcken,
sade Rob och satte sig ned på en sten, alldeles
utmattad.
— Då måste vi stanna här hela natten. Jag bryr
mig inte om det, såvida inga ormar komma.
— Jag är rädd för ormar. Jag kan inte stanna hela
natten. Å, så förfärligt! Jag tycker inte om att ha
gått vilse, och Rob gjorde min av att gråta, men plötsligt
tycktes något hava fallit honom in, och han sade i
en tvärsäker ton:
— Mamma kommer nog och tager reda på mig —
det gör hon alltid; jag är inte rädd nu.
— Hon vet inte, var vi äro.
— Hon visste också inte, att jag var instängd i
iskällaren, och dock fick hon reda på mig. Jag vet, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
