Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och välvilligt vandrade upp- och nedför kvisten för
att behaga de små experimentmakarna.
— Mamma dröjer bra länge, sade Rob efter ett nytt
uppehåll, under vilket de betraktade stjärnorna över
sitt huvud, luktade på den doftande mossan, som de
trampade under fötterna, och lyssnade till syrsans
serenad.
— Jag förstår inte, varför Gud skapade natten;
dagen är bra mycket trevligare, sade Nan tankfullt.
— För att sova under den, svarade Rob med en
gäspning.
— Så sov då, sade Nan snäsigt.
— Jag vill ha min egen lilla säng. O, jag önskar,
jag kunde se Teddy! utbrast Rob, som pinsamt
påmindes om hemmet genom det ljuva kvittret av
småfåglarna i sina väl ombonade nästen.
— Jag tror inte, att din mor någonsin skall finna
oss, sade Nan, som började bliva förtvivlad, ty hon
avskydde tålig väntan på vad helst det än måtte
vara. Det är så mörkt, att hon inte lär kunna se oss.
— Det var alldeles mörkt i iskällaren, och jag var
så uppskrämd, att jag inte ropade, och dock såg hon
mig, och hon kommer att se mig nu också, lika gott
hur mörkt det är, genmälde den förtröstansfulle Rob
och reste sig upp för att i mörkret stirra efter den
hjälp, som aldrig svek honom.
— Jag ser henne! Jag ser henne! skrek han och
sprang så fort som hans trötta ben buro honom emot
en mörk gestalt, som långsamt närmade sig. Plötsligt
stannade han, vände sedan om och kom tillbaka
snävande och skrikande med stor förskräckelse:
— Nej, det är en björn, en stor svart björn! och
han dolde sitt ansikte i Nans kjortlar.
För ett ögonblick tappade Nan modet; hennes
oförskräckthet höll icke stånd vid tanken på en verklig
björn, och hon stod i begrepp att vända om och fly
hals över huvud, då ett milt »mu!» förvandlade
hennes ångest till munterhet, och hon skrattande sade:
— Det är en ko, Rob lille! Den där vackra, svarta
kon, vi sågo på eftermiddagen.
Kon tycktes förstå, att det ej gick med rätta till,
att hon mötte två små människor i sin hage efter
solnedgången, och det snälla djuret stannade, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
