Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han fann barnen, och därför tror jag, att det
måste bliva han, som hjälper mig komma ditupp.
Dan fann sig rikligen belönad för aftonens värv,
icke endast därför att han framför alla andra blivit
förunnad den stora äran att gå upp och bära lampan,
utan emedan mrs Hanna hjärtligt sade: — God natt,
min gosse! Gud välsigne dig! då hon skildes från
honom vid dörren.
— Jag önskar, jag vore er gosse, sade Dan, vilken
det förekom, som om fara och oro hade bragt honom
närmare henne än någonsin.
— Du skall bliva min äldste son, genmälde hon
och beseglade löftet med en kyss, som helt och hållet
tillvann henne Dans hjärta.
Lille Rob var fullkomligt kry följande dag, men
Nan hade huvudvärk och låg på mor Bährs soffa med
cerat på sitt sönderskråmade ansikte. Hennes ånger
var helt och hållet försvunnen, och hon ansåg det
uppenbart för ett ypperligt nöje att gå vilse. Mrs
Hanna var icke belåten med denna sakernas ställning
och hade alldeles ingen lust att se sina barn ledda
från dygdens stig eller sina lärjungar som landstrykare
ligga och sova på blåbärsriset. Hon talade några
allvarliga ord med Nan och försökte att i hennes sinne
inprägla skillnaden mellan frihet och självsvåld samt
berättade åtskilliga historier för att göra intrycket av
sin föreläsning så mycket djupare. Hon hade ännu
icke kunnat besluta sig för, vad straff hon skulle ålägga
Nan, men en av dessa historier innehöll en vink, och
som mrs Hanna tyckte om ovanliga straff, beslöt hon
att följa den.
— Alla barn springa sin väg, förklarade Nan, som
om det varit någonting lika naturligt och nödvändigt
som mässling och kikhosta.
— Inte alla, och somliga, som springa sin väg,
bliva icke återfunna, svarade mrs Hanna.
— Gjorde tant det inte själv? frågade Nan, som
med sina skarpa små ögon såg en viss själafrändskap
mellan sig och det allvarliga fruntimmer, som satt och
sydde så sedligt framför henne.
Mrs Hanna skrattade och erkände, att hon gjort det.
— Tala om det för mig, bad Nan, som märkte,
att hon började få övertaget i diskussionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
