Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade Ned halvhögt åt Emil, då de togo fram sina
böcker.
— Håll munnen på dig, röt Emil, som tyckte, att
denna tilldragelse var en skamfläck för familjen
Många av gossarna delade Neds tanke, men mr
Bahr hade likväl rätt, och det hade varit klokare av
Nat om han genast bekänt och gjort slut på pinan,
ty till och med det värsta kok stryk, han någonsin
fått av sin far, hade varit vida lättare att föredraga,
än de kalla blickar, den avsky och allmänna
misstänksamhet, som mötte honom överallt. Om någonsin
en gosse blivit behandlad som en utbörding, så var
det stackars Nat, och en hel vecka stektes han på
sakta eld, ehuru ingen hand lyftes mot honom och
knappt ett ord sades honom.
Detta sista var det värsta av allt; om de endast
sagt honom sitt hjärtas tankar, eller om de alla piskat
upp honom laget om, kunde han hava burit det
lättare an detta tysta misstroende, som så grymt stod
att läsa på, varje ansikte. Även på mrs Bahrs visade
sig spår därtill, ehuru hennes sätt var nästan lika
vanligt som förr; men fader Bahrs sorgefulla, oroliga
utseende skar Nat i hjärtat, ty han älskade
innerligt sin läromästare och visste, att han svikit alla hans
förhoppningar genom denna dubbla synd.
Endast en i hela huset trodde fullt och fast på
hans ärlighet och tog hans parti mot alla andra. Det
var Daisy. Hon kunde icke förklara, varför hon trodde
på honom, ehuru han hade skenet så mycket emot
sig; hon kände endast, att hon icke kunde misstänka
honom, och hennes innerliga deltagande gav henne mod
att taga hans försvar. Hon ville icke tillåta någon
att säga ett ord om honom och rent av örfilade sin
älskade Demi, då han försökte övertyga henne, att det
måste varit Nat, enär ingen annan visste, var dollarn
fanns.
— Kanske hönorna åto upp den; de äro så snåla,
de gamla kräken, sade hon, och när Demi skrattade,
blev hon förtretad, slog till den häpne gossen, brast
i grät och sprang sin väg, ideligen, utropande: »Han
har inte gjort det! Han har inte gjort det! Han har
inte gjort det!
Varken tanten eller morbrodern försökte rubba den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
