Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med bortvänt ansikte och stickande hål på hål i
grästorvan med sin käpp.
— Jag tror inte, du skulle göra det. Du tycker
om att slåss och piska upp folk ibland, men du ljuger
inte, och jag tror dig inte om att stjäla, och Nat
skakade på huvudet, som om han varit mycket säker
på sin sak.
— Jag har gjort båda delarna. Jag plägade ljuga
alldeles hiskligt, och jag stal åtskilligt ätbart i
trädgården, då jag rymde från Page; du ser således, att
jag är en fördärvad varelse, sade Dan, talande på
det vilda, övergivna sätt, som han på senare tider avlagt.
— O, Dan, säg inte, att det är du! Jag skulle
hellre önska att det vore någon av de andra gossarna,
utbrast Nat i en så nedslagen ton, att Dan såg helt
förnöjd ut och visade, att han var det, genom att med
ett kuriöst uttryck på sitt ansikte vända sig om, ehuru
han endast svarade:
— Jag skall icke säga så mera. Men gräm dig inte,
och vi skola väl hitta på något råd; vänta bara, så
skall du få se.
Något i hans ansiktsuttryck och sätt väckte hos
Nat en ny idé, och i ivern hoppressande sina händer,
sade han med bönfallande stämma:
— Jag tror du vet, vem som gjorde det. Om du
gör det, så bed honom att bekänna, Dan. Det är så
hårt, att de alla skola hata mig för ingenting. Jag tror
inte, jag kan uthärda det mycket längre. Om jag hade
något annat ställe att gå till, skulle jag rymma min
kos, ehuru jag trivs så väl i Plumfield, men jag är
inte modig och stark som du, därför måste jag stanna
och vänta, tills någon visar dem, att jag inte ljugit.
Medan han sade detta, såg Nat så förkrossad och
förtvivlad ut, att Dan icke kunde uthärda det, utan
svävande på målet mumlade:
— Du skall inte behöva vänta länge, varpå han
hastigt gick sin väg och inte syntes till på flera timmar.
— Vad går åt Dan? frågade gossarna varandra
flera gånger en söndag, som följde på en vecka, vilken
aldrig tycktes vilja taga slut. Dan var ofta dyster,
men den dagen var han så allvarsam och tyst, att
ingen kunde få ett ord ur honom. När de spatserade,
avlägsnade han sig från de andra och kom hem sent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
