Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom icke ohyfsat ifrån sig, som han gjorde med
de andra, utan sade på sitt tvära sätt:
— Ni ha rätt allesammans; tråka inte ut mig
därmed. Jag kan fördraga det bättre än du.
— Men jag tycker inte om, att du skall vara
alldeles ensam, sade Nat sorgset.
— Jag tycker om det, genmälde Dan, kvävande
en suck, ty han kände sig verkligen ensam.
En dag, då han gick genom björklunden, råkade
han några av gossarna, som roade sig med att klättra
upp i träden och svinga sig ned igen, medan de
spänstiga stammarna böjde sig, tills deras toppar nästan
nådde marken. Dan stannade en minut för att se på
leken, utan att likväl erbjuda sig att deltaga i den, och
medan han stod där, kom turen till Jack. Han hade
olyckligtvis valt ett för stort träd, ty när han svingade
av, böjde det sig endast helt litet och lämnade honom
hängande fruktansvärt högt.
— Hasa dig ned! Det finns ej någon annan utväg!
ropade Ned nerifrån.
Jack försökte, men grenarna gledo honom ur
händerna, och han kunde icke få sina ben kring stammen.
Han sparkade och klängde och försökte haka sig fast,
men förgäves, varpå han avstod från alla bemödanden
och hängde där flämtande samt sade, alldeles rådlös:
— Tag emot mig! Hjälp mig! Jag måste släppa
mig ner!
— Håll dig fast! ropade Dan, och nu bar det av
med honom uppför trädet, så att det knakade i
grenarna, medan han klättrade, till dess han var helt nära
Jack, som full av fruktan och hopp blickade upp till
honom.
— Ni komma båda att falla ner, sade Ned, som
av sinnesrörelse gjorde höga luftsprång på sluttningen
inunder, medan Nat sträckte ut sina armar i den vilda
förhoppning att mildra fallets våldsamhet.
— Det är just det jag vill, stå inte kvar inunder,
svarade Dan kallblodigt, och medan han talade, böjde
han genom sin tillökning av tyngden trädet flera fot
närmare marken.
Jack kom välbehållen ned, men lättad från halva
sin börda, flög björken åter så plötsligt upp, att Dan,
just då han svängde om för att släppa sig med rakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
